17 jun 2010 12:04

Kafkaläge när Svenskt Näringsliv stämmer SPP

Svenskt Näringslivs stämning av SPP för att bolaget inte klarat av att ge tidigare anställda i organisationen full värdesäkring av pensionerna illustrerar tydligt hur svårt det kan bli när två system möts. Den ”privatisering” av SPP som skedde i och med försäljningen och senare ombildningen till vinstutdelande stökar till det rejält när det gäller de avtal som tecknats innan det inträffade och innan skälighetsprincipen mönstrades ut ur lagstiftningen.

För det som göms i snö kommer upp i tö. Nu får SPP ett rejält problem på halsen och trots att man enligt bolaget fört diskussioner med Svenskt Näringsliv har man ännu inte kommit överens om hur man ska göra.

Och processen handlar om rejält med pengar. De 300 personer som Svenskt Näringsliv vill ha 2 miljoner kr för är bara toppen på isberget. Vinner Svenskt Näringsliv processen kan det komma krav på kompensation från uppemot 40 000 personer till och då handlar det om miljarder om vi ser både bakåt och framåt.

Utgångspunkten i ombudet Janmikael Bexheds 54 sidor långa stämning bygger på att det inte ska vara någon skillnad på frivillig ITP och kollektivavtalad ITP. Eftersom Alecta har kunnat värdesäkra pensionerna så har SPP samma skyldighet att göra det. Basta. Och SPP har egentligen bara övertagit de förpliktelser som Alecta eller egentligen gamla SPP hade och därför finns det för SPP inga möjligheter att trassla sig ur detta med hänvisning till att man inte har råd.

Och om SPP, läs parterna, när man delade upp beståndet i kollektivavtalat och konkurrensutsatt inte ville ta på sig risken för att fullgöra värdesäkringen så borde man enligt Svenskt Näringsliv inte ha tagit över det beståndet, skriver ombudet.

Men vänta lite nu… Vem var det egentligen som drev processen om att SPP Liv skulle säljas, undrar vän av ordning. Svaret är att det var just Svenskt Näringsliv. PTK drev inte frågan. Ändå är det i stor utsträckning före detta anställda i medlemsförbunden i PTK och Svenskt Näringslivs före detta anställda som gått på pumpen.

Intressant är också de grunder som Janmikael Bexhed anför i stämningen. Den första är enkel och bygger på att de har ett avtal som innebär värdesäkring och det avtalet har inte ändrats. Om det skulle ha gjort det så är det ingenting som SPP underrättat Svenskt Näringsliv om och då har man ensidigt ändrat i avtalen vilket man inte får göra, menar Svenskt Näringsliv.

Och SPP:s argument att man inte haft råd att värdesäkra är snack eftersom man sedan 2006 delat ut 3,6 miljarder kr till sina ägare. De pengarna borde inte ha gått till dem – de borde ha gått till pensionärerna. Och om Alecta, som debiterat ut samma premier som SPP, klarat att ordna värdesäkringen så borde SPP också klarat av den saken.

Så länge man koncentrerar sig på de slutbetalade försäkringarna, alltså där de försäkrade redan gått i pension och försäkringstagarna fullgjort sina skyldigheter, kan SPP få problem att hävda att avtalen övergått från kollektivavtalsvillkoren som rått i Alecta till nya i SPP. Det kan man annars möjligen göra gällande om det är fråga om nya premier för de som ännu inte gått i pension. Då är det ett nytt avtal och villkoren kan förändras och man godkänner dem genom att betala premierna. Men de gamla kan ju inte ges en annan lydelse, de är ju slutbetalda och pensionärerna redan ute ur fiaspelet.

SPP:s ägare Storebrand har i pressmeddelande i går hävdat att det är så liten risk att förlora man inte reserverar några medel för att möta Svenskt Näringslivs framtida krav. Den bedömningen gör man efter att ha rådfrågat ett antal jurister i Sverige, men utgången är långt ifrån given.

Oavsett utgången kommer SPP och Storebrand att bli förlorare. Vinner man får man sura kunder som inte får pensionstillägg och som därmed inte heller vill göra nya affärer. Förlorar man får man sura ägare. Stackars Norrmän.