19 jan 2010 14:23

Förlorande segrare

”En sådan seger till och jag är förlorad”, ska den forngrekiske kungen Pyrrhos ha yttrat efter en kostsam seger i ett fältslag. När vinnarna i ITP-upphandlingen nu korats finns det skäl för vissa av dem att hålla de orden i minnet medan man skålar i champagnen.

Det man vunnit är nämligen ett krypkasino. Vinnaren är den som sänkt sina möjligheter att tjäna pengar allra mest.
Men frågan är bara hur mycket man måste vinna för att kalla sig vinnare?

Att sälja något under produktionspriset är knappast något som genererar vinst, och det finns skäl att anta att det blir svårt att räkna hem affären om man bara får ta ut avgifter på 0,2-0,3 procent av kapitalet i sina fonder.

Det innebär inte att det måste vara dyrt att förvalta kapital i fonder men sanningen är att det är just vad det är, med nuvarande teknik och distribution, för de allra flesta. I försäkringsbranschen har man annars varit bra på att hantera prisfrågan. Om man sålt för billigt har man bara dragit ut linjen för hur länge man beräknar att kunden ska stanna kvar i bolaget och någonstans vid regnbågens slut har man upptäckt en kista med guld.

Problemet är att det inte går att räkna med särskilt långa försäkringstider eftersom upphandlingarna görs om hela tiden. Fråga Moderna Liv och Pension som var med förra gången man handlade upp fondförsäkring till ITP och som nu sparkats ut för att man inte kröp tillräckligt lågt eller bra.

Eller fråga Swedbank som varken får leverera traditionell försäkring eller fondförsäkring och som nu inte har något eget alternativ att erbjuda kunder som vill ha råd om sin ITP-pension.

Dessutom har bolagen gått med på att de pengar man redan fått ihop inom avtalsområdet ska kunna flyttas. Det innebär att man löper stor risk att bli av med de pengar man redan gnetat ihop.

Som Ingrid Bonde påpekar i intervjun i det här numret så är det med de priser som nu etablerats i marknaden inte längre möjligt att växa organiskt utan bara genom att ta stockar av de befintliga spelarna.

”Vi kommer inte att ge oss in i affärer som inte ger lönsamhet”, förklarade Skandias Bertil Hult redan förra gången det var dags för upphandling. Den självklara motfrågan är förstås om det finns några andra kvar på lite sikt för Skandia och alla de andra som nu fått sätta sig på förlorarnas bänk, som bara verkar bli längre och längre.

Slutsatsen måste bli att vinnarna inte har så mycket att jubla över – men det är fortfarande lite bättre att vara vinnare än förlorare. Den stora frågan är bara vad alla förlorare ska göra i framtiden.
Se där, en fråga för ett spännande år, som just börjat.

Ur Pensionsnyheterna Analys nr 1 2010 av Mikael Nyman Chefredaktör