Befolkningen har åldrats i alla OECD-länder. I genomsnitt var medianåldern 41 år 2020 i OECD-länderna. Det är åtta år mer än 1990 och förväntas öka ytterligare med sex år till 2050. Det innebär att hälften av befolkningen i OECD kommer att vara yngre än 47 och hälften äldre vid den tiden.
Den snabba ökningen beror på att människor i genomsnitt lever längre och får färre barn.
Medianåldern förväntas öka med mer än 10 år i Chile, Colombia, Korea, Mexiko och Turkiet och med mindre än tre år i Danmark och Sverige, där relativt höga födelsetal kommer att öka storleken på yngre åldersgrupper.
Befolkningen började åldras i snabb takt på 1980-talet, men den takten förväntas avta från slutet av 2030-talet.
Nedgången i fertilitetstal har en direkt inverkan på medianåldern, men det tar en generation att påverka den demografiska andelen som är mer relevant för pensionerna, alltså åldersförhållandet i förhållande till arbetsför ålder. Det handlar då om antalet personer äldre än 65 år per 100 personer i arbetsför ålder, 20 till 64 år.
Befolkningens åldrande har accelererat de senaste åren baserat på detta förhållande. Under de senaste 30 åren har antalet personer äldre än 65 år per 100 personer i arbetsför ålder, ökat från 21 65-plussare per 100 arbetsföra år 1990 till 31 2020 i genomsnitt.
Måttet visar att det blir relativt sett färre unga som ska klara av att jobba ihop pengar till pensionärerna. Och det blir värre, om det är rätt sätt att uttrycka saken, eftersom det ju är en effekt av att vi lever längre.
Under de kommande 30 åren förväntas 65-plussarna dominera. Då ska det enligt OECD finnas 53 65-plussare per 100 aktiva i åldrarna 20-64 år.
Men spridningen är stor i länderna och för Sveriges del är den demografiska chocken inte lika accentuerad som för många andra av OECD-länderna. Vi har ju haft en relativt stor andel pensionärer under senare år till följd av de stora generationerna födda under 1940-talet, gemenligen kallad jätteproppen Orvar.