Att stjäla en persons identitet, stjäla data om personer som ingår i en journalistisk granskning och hänga ut personer på nätet som åtnjuter källskydd är billigt. Det visar dagens dom i målet mot den ID-kapare som snodde Patrick Siegbahns identitet.
Om man blir påkommen med alla fingrarna i syltburken resulterar det visserligen i obehaget att man får sitta i fängelse i tre månader och får betala 15 000 kr i skadestånd. För den som utsätts för brottet måste det kännas som ett hån.
Gärningsmannen har i förundersökningen erkänt att han fått betalt för tjänster han gjort åt Allra. Dock finns ingen faktura där det står att han utfört datakapningar på uppdrag. Både gärningsmannen och hans fru har dock fått betalt av Allra för andra tjänster, bland annat redovisning och värderingar.
Stockholms tingsrätt anser inte att det finns tillräckligt med bevis för att personer bakom Allra skulle ha med saken att göra. De sökningar som gjordes direkt efter kapningen av hans dator var "solidar", "joel dahlberg", och "Palmqvist".
För alla som följt Allrahärvan under åren klingar namnen bekant. Palmqvist var till exempel Allras revisor innan han avsade sig uppdraget.
Det är en indikation på att man med Watergatemetoder försökt att ta reda på vad Siegbahn pysslade med i syfte att bygga försvaret och ta reda på vad externa granskare hade koll på. Det räcker inte för tingsrätten.
"Utredningen ger emellertid inte stöd för att slå fast att skälet till intrånget var Patrick Siegbahns undersökning av Allra-härvan även om det är inte är osannolikt", skriver man i domen.
I brist på sanning får vi nöja oss med sannolikheter och Pensionsnyheterna fortsätter att tro att det som tingsrätten inte anser vara osannolikt antagligen är väldigt likt sanningen.
Varför skulle någon annars göra sig omaket att snoka i Siegbahns dator?