Mats Langensjö, som 2012 föreslog nya regler för AP-fondernas roll i pensionssystemet i buffertkapitalutredningen (SOU 2012:53), reagerar på de nya lättnader som AP-fonderna nu får i sina placeringsregler till följd av pandemin. Dessa regler är nu under remissbehandling och fonderna tillstyrker ändringarna, men menar att de kommer för sent.
Mats Langensjö anser inte att man skulle behöva göra undantag eller ändringar i fondernas placeringsregler om man slopade kravet på att fonderna ska ha kvantitativa placeringsregler och limiter inskrivna i lagboken, så som fallet är i dag.
- Det nuvarande systemet där fonderna först ska lobba för att få lättare placeringsregler och att regeringen därefter ska bereda ändringarna och ändra i lagar är en mycket byråkratisk och omständlig process som är direkt olämplig för denna typ av förvaltning. Det gör att AP-fonderna blir trögförvaltade och hjälplöst efter marknaden i övrigt, säger han till Pensionsnyheterna.
AP-fonderna har själva påpekat att processen med lagändringen är för långsam. För att kunna gör bra investeringar eller bistå företag i problem med kapital under pandemin så måste man kunna agera snabbare och effektivare utifrån uppdrag och mål. Det kan innebära att företag går omkull och även att pensionsspararna går miste om avkastning från investeringar som hade kunnat göras om man kom med kapital i tid.
- Detta var precis det vi varnade för i AP-fondsutredningen. Statiska placeringsregler blir alltid oändamålsenliga och gamla, eftersom världen förändras. Vi såg det för något år sedan när nya gränser infördes för onoterade aktier eller obligationsinnehav. Fasta placeringsregler blir alltid gammalmodiga och otidsenliga. Det är aldrig bra för effektiv kapitalförvaltning, säger Mats Langensjö.
Han påpekar att AP-fonderna har styrelser utsedda av regeringen och professionella investeringsorganisationer. Dessa borde få friare tyglar att utifrån uppdrag och mål hantera dessa frågor utifrån uppdrag och mål.
- Vi föreslog 2012 i vårt betänkande att man skulle ge fonderna ett mål och att respektive fondstyrelse skulle utforma ramar och ge risklimiter till förvaltningsorganisationerna. Då skulle man kunna hantera förändringarna på marknaden på ett mer dynamiskt sätt. Dessutom skulle man få en verklig diversifieringseffekt eftersom de olika fondstyrelserna skulle utforma sina portföljer på olika sätt, säger han.
Utredningens tankar hamnade som bekant i papperskorgen, även om vissa delar genomförts efter hand. Detta kanske framför allt beroende på förslaget att man skulle minska antalet AP-fonder, något som samtliga fonder motsatte sig.
Langensjö påpekar vidare att den nuvarande processen leder till att det blir svårare med ansvarsutkrävande eftersom det är oklart vem som egentligen bestämmer över fondernas förvaltningsinriktning och det kan bli lättare för de olika aktörerna att skylla ifrån sig.
- Det blir oklart vem som är ansvarig för detta; regeringen, styrelsen eller fondledningarna. Det är en nyckelfråga något som är tydligt i all utvärdering och analys av kapital- och fondförvaltning, säger han.