7 maj 2019 14:09

Andelius: De kabinanställda blev berövade en oantastbar förmån i SAS-avtalet 2012

Idag var det den andra dagen av huvudförhandlingen i målet mellan de kabinanställda vid SAS, som i ett unikt mål stämt sitt fackförbund Unionen.

Detta efter det att de under krisen 2012 förhandlade fram och undertecknade ett kollektivavtal med omfattande besparingar för att säkerställa att SAS skulle räddas från konkurs.

Unionens jurist Malin Wulkan beskrev det som att de krav som SAS hade på sig från kreditorerna var väldigt långtgående.

- Det var väldigt långtgående krav som krävde väldigt besvärliga eftergifter under de förhandlingar som hölls i Köpenhamn, som till slut gjorde att besparingsbetinget uppfylldes och SAS undgick konkurs. För Unionen var det viktig att vi lyckades undvika en lönesänkning, berättade hon som bakgrund till varför facket varit med om att skriva under ett kollektivavtal med försämringar för de egna medlemmarna.

De kabinanställda som nu stämt Unionen anser, som vi tidigare berättat, att de genom avtalet mist en rätt att gå i pension vid 60 års ålder, en rätt som de förhandlat fram med arbetsgivaren i ett gammalt avtal från 1974.

Det avtalet skulle ge kabinanställda en pension som skulle täcka perioden 60–65 års ålder och därefter ge sedvanlig ITP ålderspension efter 65 års ålder.

Unionen har hävdat att man bara omdisponerat avtalet, något som innebär att de kabinanställda alla skulle ha 65 års pensionsålder. Men den pensionsförmån som man ansåg sig ha för perioden 60–65 år försvann.

Försäkringsjuristen Per Andelius, som kallats som vittne av de kabinanställda, var mycket tydlig i sitt besked till tingsrätten. Han menade att de kabinanställda berövats en förmån som de tjänat in och som var ovillkorad. Det var alltså inte en ren fråga om att man höjt pensionsåldern och att allt skulle vara som vanligt efter det.

- Det fanns en oantastbar förmån som man berövat den anställde. Det är inte en premiebestämd pension. Man har tjänat in en pensionsförmån mellan 60 och 65 års ålder som man berövats. Arbetsgivaren har utlovat den intjänade förmånen. Den är oanstastbar och ovillkorad. Du får inte avdragsrätt för den om den är villkorad, förklarade han för tingsrätten, där ett antal kabinanställda från SAS bänkat sig för att följa förhandlingen.

Per Andelius argument om att förmånen inte får vara antastbar för att vara avdragsgill för arbetsgivaren var dock något som Unionen inte ville ha med i målet eftersom det inte funnits med i grunderna för stämningen.

De delarna kommer därför inte att prövas av rätten, vilket förefaller underligt men eftersom kärandeparten, alltså de kabinanställda, inte tagit in den grunden i stämningen ska den frågan inte prövas.

Det rådde också en hel del förvirring kring en del begrepp som intjänad förmån eller intjänat kapital under förhandlingen från båda sidor. Det är inte svårt att förstå, materian som avhandlas är minst sagt komplicerad eftersom kollektivavtalsrätten skär igenom och ibland kolliderar med reglerna i annan lagstiftning, både civilrättsligt och inom arbetsrätten.

Per Andelius, tidigare verksam bland annat inom Folksam och Skandia, hämtar i huvudsak hämtar sin argumentation från försäkringsrätt, försäkringsavtalslagen och inkomstskattelagen. Han belyste frågan om hur man kunde se på den förlust som drabbat de kabinanställda så här:

En anställd börjar tjäna in förmånen av 60 års pensionsålder vid 50 års ålder, vilket ingick i det avtal som slöts med SAS 1974. Den förmånen antas vara fullt intjänad vid 60 års ålder och kunde då till exempel ge en pensionsförmån på 30 000 kr i månaden.

Om en kabinanställd som var 55 år när den nya pensionsåldern infördes hade då tjänat in hälften av förmånen, alltså motsvarande 15 000 kr i månaden. Den intjänade rättigheten ska då ses som uppskjuten lön och därmed ingenting som arbetsgivaren kan ta tillbaka från den anställde, menade han. Som läget nu är kommer de intjänade pengarna från 60-årspensionen istället att bidra till att sänka arbetsgivarens framtida premiekostnader.

I och med att arbetsgivaren har betalat in premierna för försäkringen till Alecta för att trygga förmånen så är det inte längre arbetsgivarens pengar, förklarade han.

När pengarna väl hamnat hos Alecta är det försäkringsbolagets sak att se till att de anställda får den rättighet som de utlovats av arbetsgivaren och då är det Alectas sak att se till att det sker, förklarade han. Han tillade dock att det möjligen skulle kunna finnas tillfällen då en arbetsgivare i efterhand skulle kunna förmås att betala in mera premier om försäkringsgivaren, läs Alecta, inte skulle klara av det.

Och om det skulle vara så att avtalet inte skulle ha inneburit någon vinst för arbetsgivaren så är det svårt att se varför man annars skulle valt att göra förändringen. För SAS blev ju vinsten att man framgent skulle få lägre kostnader för att trygga de anställdas förmånsbestämda pensioner.

Det kapital som betalats in i premier kunde ju därefter användas för att betala premierna fram till 65 år, något som SAS alltså kunde göra. Det var ju ett sätt att komma ur den knipa som bolaget hamnat i.

Frågan är bara om facket hade rätt att göra den ändringen och hur långt en fackförening kan gå när man tecknar avtal med en arbetsgivare - om besluten kan drabba de enskilda medlemmarna?

Fortsättning följer och det finns många fler vittnen som ska höras under förhandlingen, däribland Unionens förhandlingschef Niklas Hjert och tidigare ordförande Cecilia Fahlberg som skrev under avtalet i Köpenhamn i november 2012.