10 jan 2019 12:35

Förstoringsglasen tas fram när alla avgifter nagelfars i fondbranschen

I slutet av december när Riksrevisionen lämnade sin rapport om avgiftsuttagen Premiepensionen utbröt en diskussion om vilka fonder som ska betala rabatter till Premiepensionsmyndigheten och vilka som kommer undan.

I fallet Monyx har man alltså använt sig av en helt tillåten, men måhända moraliskt tveksam, modell med prestationsbaserade avgifter i underliggande fonder som vi beskrivit ovan.

Fondbolagens förenings vd Fredrik Nordström gjorde i ett inlägg på LinkedIn gällande att även AP 7 SÅFA betalade högre avgifter för sina fonder för alternativa investeringar som ingick i portföljen. Dessa avgifter översteg då fondens totala avgiftsuttag på 0,15 procent som är den gräns för "rabattfrihet" som råder och han ansåg att AP 7 därför skulle visa upp detta för spararna och ansåg att Pensionsmyndigheten ägnade sig åt "särbehandling" av AP 7 SÅFA.

Pensionsmyndighetens GD Daniel Barr svarade Nordström att AP 7 SÅFA hade en total avgift på 0,15 procent och följaktligen inte skulle betala rabatt och att fondinnehav understigande 10 procent av kapitalet inte skulle räknas in i underlaget för rabatter.

Det är förståeligt att fondbranschen i den pågående processen med det uppstramade fondtorget är lättirriterad när genomlysningen blir så tydlig. Ambitionen att "follow the money" i alla delar kommer definitivt att minska intjäningen i branschen och ingen avgift eller ersättning är för liten för att inte förstoringsglasen ska plockas fram.

I fallet med AP 7 SÅFA är det ändå svårt att förstå varför man skulle tvinga fonden att betala rabatter om subfonder man placerar i kostar mer än 15 baspunkter. Det skulle ju, om man tvingade fram det, bara leda till att man höjde totalavgiften i SÅFA för att finansiera rabattcirkusen.

Skillnaden mot Monyx är ju att AP 7 inte har några externa ägare som vill stoppa pengarna i egna fickor.

Men som granskningarna av Första AP-fondens reseräkningar visat så finns fortfarande all anledning att hålla koll på att de statliga förvaltarna inte höjer sina driftskostnader genom att erbjuda medarbetare och styrelser möjlighet till dyra resor och på så sätt onödigtvis berika sig själva med pengar från "det allmänna".