Om man ska tolka HFD:s dom med en lite slarvig analogi så är det lite grann som att en arbetsgivare ger en anställde en bärbar dator för att denne ska kunna jobba hemma.
För att förstå hur datorn fungerar så krävs det även en instruktionsbok. Eftersom datorn inte blir förmånsskattepliktig så blir inte heller instruktionsboken det. Högsta förvaltningsdomstolen konstaterar ju att värdet av tjänstepensionsrådgivningen är en nödvändig förutsättning för att anställda ska fatta vilken förmån de får av arbetsgivaren.
Men det finns några frågetecken kvar. Om det är den aktuella arbetsgivaren som erbjuder rådgivningen mot faktura så är frågan om man ska betrakta förmåner som tidigare arbetsgivare erbjudit inom en annan pensionsplan inom ett annat område. Det aktualiseras till exempel om man ska ge råd om flyttar.
Juristen Per Andelius skriver så här i ett mejl till Pensionsnyheterna:
Avgörandet avskiljer nuvarande arbetsgivare från förutvarande vid förmånsbestämningen utan att uppmärksamma att rådgivningen om den ena förutsätter hänsyn till den andra - här råder vad amatörfilosofen fordom sökte beskriva som en "skillnad på differensen".
Domen ger ändå en bättre, om än inte heltäckande, tolkning av vad som gäller och det kommer att innebära att vägen och vägrenarna blir smalare när det gäller vad som kan sägas omfattas av skattefrihet vid rådgivningen. Det är välkommet och för alla som försöker förstå sin tjänstepension är det välkomna förtydliganden som HFD kommer med.
Men det är samtidigt intressant att läsa att domstolen inte tycker att det är en förmån att få rådgivning. Betyder det att det ekonomiska värdet av tjänsten blir större eller mindre än tidigare?