8 jun 2017 11:50

Usel produktivitetsutveckling i finansindustrin

- lika dyr som på 1800-talet

Är finansindustrin effektiv? Och hur väl klarar den av att uppfylla sina syften? Svaret på frågorna är omöjliga att ge eftersom det inte finns någon måttstock att mäta prestationerna mot. Det finns kort sagt inte något vedertaget sätt att ta reda på om alla de saker som finansindustrin ägnar sig åt verkligen skapar värden för dem som deras produkter är tänkta att fungera för. För att få svar på det måste man veta syftet.

I en ny rapport, som föredrogs i London, ställer professor David Pitt-Watson och professor Hari Mann vid London School of Economics frågorna och konstaterar att med mindre att man först vet vad syftet med industrin är, så går det att svara på om dessa syften uppfylls. I finansvärlden, där många ägnar sina dagar åt att titta på Excelark, visar det sig att få har funderat över hur produktiviteten i finansindustrin i allmänhet utvecklats. Det finns gott om siffror över hur mycket industrins aktörer tjänat åt sig själva eller sina ägare. Forskning om huruvida man blivit effektivare och därmed kan leverera bättre tjänster till lägre pris är det mer ont om.

NEDSLÅENDE BILD

I rapporten "The Purpose of Finance" definierar forskarna fyra
viktiga områden där finansindustrin är nödvändig och hjälper oss alla. De fyra är: Säker förvaring av tillgångar (tänk bankinlåning), säkerställa möjlighet att göra transaktioner (tänk Swish), möjliggöra riskdelning (tänk försäkring) och att vara mellanhand vid investeringar (tänk investment banking). De här fyra kärnfunktionerna har funnits länge men hur ska man veta om industrin blivit billigare eller effektivare på att utföra dem? Här har man fått en nedslående bild av hur det sett ut historiskt genom den forskning som utförts av den franske forskaren Thomas Fillippon, som genom att analysera BNP-data från 1880-2010 konstaterar att det inte verkar som att det skett någon produktivitetsutveckling att tala om under de senaste 180 åren, åtminstone när det gäller finansiella mellanhänder. Han har räknat fram kostnaden för den förmedlingen, alltså vad industrin tagit betalt och därefter undersökt hur mycket som lånats in och därefter lånats ut till investeringar. Från en tid med gåspennor och analoga register till dagens möjlighet till digital kreditprövning i realtid, internet och datorer borde man kunna anta att kostnaden gått ned, eftersom det blivit enklare att genomföra transaktionerna. Men, som grafen visar i diagrammet här Illustration: Lasse Widlund intill, är det tyvärr inte fallet. Trots att produktiviteten stigit tiofalt eller mer i industrin som helhet, ser det ut som att mellanhandstjänsterna är kvar på 1830 års nivå, två procent av värdet.
"Hans slutsats är lika klar som den är obehaglig. Trots att vi har gjort enorma framsteg när det gäller vår förståelse av ekonomi, trots att finansindustrin anställt några av de smartaste människorna (...) så har finansindustrin inte uppnått någon produktivitetsökning över huvud taget", konstaterar forskarna i rapporten.

VOLYMERNA ÖKAT

Däremot har volymerna mätt som andel av BNP ökat kraftigt precis som intäkterna för industrin, där graferna korrelerar närmast perfekt. Det betyder att finansindustrin tjänar mer pengar, mätt som andel av BNP. Tjänsterna har dock inte blivit billigare för dem som använder sig av dem, Förklaringarna till varför finansindustrin inte i större utsträckning delat med sig av den billigare produktionen till konsumenter eller företag som använder tjänsterna, rymmer till exempel det som kallas asymmetrisk information, alltså att finansmarknaden vet mer om sina produkter än vad de som köper dem gör. De förstnämnda kan därmed utnyttja sitt övertag i prissättningen, samtidigt som transparensen nästan undantagslöst är låg och att representanter för industrin inte frivilligt vill informera kunderna om dolda kostnader eller gör det på ett sätt som kunderna inte förstår. (Tänk avgifter i procent i stället för kronor). En annan förklaring är att industrin varit bra på att lura kunderna, helt enkelt för att det varit möjligt. Han listar flera exempel från senare års finansskandaler internationellt och för svenskar är det kanske lätt att associera till skandalerna i Falcon Funds eller Allra.

RIMLIG ANDEL

Men hur ska man då komma åt problemet och se till att konsumenterna i slutänden får mer värde för sina investeringar och att inte alltför mycket fastnar mellan fingrarna på mellanhänderna? Rekommendationen blir att man måste börja med att titta på syftet med en tjänst eller en produkt. Först när man vet vad den ska åstadkomma går det att mäta och se om syftet uppnåtts och på så sätt avgöra om användaren för tjänsten fått en rimlig andel av resultatet. Här gör man ett exempel med pensioner och skriver att syftet med pension skulle kunna vara att "erbjuda en förutsägbar inkomstström från den dag en individ pensioneras till dödsdagen och därtill säkerställa inkomster för efterlevande". Författarnas slutsats blir i det fallet att försäkring är det enda rimliga alternativet. Detta eftersom det möjliggör riskdelning mellan korta respektive långa liv och att de dessutom kan indexeras för att säkerställa köpkraften.

KLARGÖR SYFTET

Genom att klargöra syftet med finansiella produkter tydligt skulle man dessutom kunna undvika att kunder erbjuds fel produkter, något som, tvärtemot den rådande trenden, skulle minska behovet av reglering. Enligt rapporten har regleringen misslyckats trots att den svällt i omfattning, något som höjt kostnaderna för att producera tjänsterna, vilket drabbat kunderna. Om regleringen gick ut på att avgöra om syftet med en produkt uppfyllts eller inte skulle det bli enklare och kräva betydligt färre regler, menar David Pitt-Watson och Hari Mann. I Storbritannien fanns det på 80-talet omkring 3 000 sidor av pensionsregleringar som en jurist behövde läsa in sig på. Idag handlar det om mer än 100 000 sidor och den retoriska frågan som ställs i rapporten är: "Kan man verkligen säga att hela systemet är bättre nu än det var då?"

PN Analys nr 4 2017