5 jul 2017 10:38

Pensionsdoktorn har flyttat mottagningen till köksbordet

Pension och kultur hänger ihop. Det gör även doktorer och pension. Och pensioner och dansband hänger också ihop, om man frågar Pensionsdoktorn Bång-Berit Norén som nu i sommar tagit sin pensionsmottagning långt in i Tiomilaskogen i Malungs Finnmark där det hålls kulturvecka under den sista veckan i juli.

De som vill ha hjälp med pensionen kommer hit till mig och så sitter vi runt mitt köksbord och pratar pension med dem som vill. Vi brukar vara omkring tio stycken varje år, säger Bång Berit Norén, tidigare pensionschef för 50 000 anställda i Stockholms stad, men nu pensionsinformatör i det egna företaget Pensionsdoktorn. Under sommaren flyttar hon till sommarstället Milsjöheden mitt i skogarna mellan Malung och Hagfors och använder kulturveckan i slutet av juli åt att ragga nya kunder i köket. Konkurrens har hon av kurser i att bygga kolmilor, Bygdespelet "Över de blånande bergen" och Agneta på Tomudden som säljer stickat, trasmattor, tavlor och har lite loppis. Kort sagt, en utmärkt plattform för en pensionsinformatör som mål med småföretagandet att se till att alla som vänder sig till henne ska få rätt pension.

FLER ÄN 1 000 PENSIONSMÖTEN

Den idén har hon haft länge. Hon säger att hon hittills hållit fler än 1 000 informationsmöten om pension för alla som velat lyssna. Flest blev det förstås när hon jobbade i Stockholms stad, där hon åkte runt på de olika förvaltningarna i staden, för att informera blivande pensionärer om hur sakerna hänger ihop.
- Det var stort pådrag kring år 2000 då pensionsreformen infördes och vi samtidigt fick nya regler för tjänstepension. Då hade vi faktiskt en mässa om pensioner i Sollentuna som pågick en vecka och besöktes av 10 000 av stadens anställda, säger hon. Fast i den mer vardagliga rådgivningen ute på förvaltningarna var det inte fråga om rekordpublik varenda gång.
- Ibland kom det 100, ibland 10 och nån gång var det bara två som kom och lyssnade. På senaste tiden har jag jobbat en del med alla anställda på ett förvaltningsbolag i Stockholm, säger hon. Hon vill inte säga vilket det är som hon frilansat hos. Det är känsligt. För en person som är närmast devot i
sin inställning till att rätt ska vara rätt och att paragrafer ska tolkas så att de uppfyller det tänkta syftet med dem, snarare än bokstavstolkningar, är det lätt att man upplevs som jobbig. Det är något som många av de höga cheferna i Stockholms stadshus säkert skulle skriva under på. Det har skett en generationsväxling på både arbetsgivarsidan och fackliga sidan så nuförtiden kan det vid kaffebordet mellan förhandlingar uppstå diskussion om det där "PA-KL" är ett nytt dataspel. Att inte veta vad PA-KL är gäller för stora delar av mänskligheten,men kan man inte sin PA-KL så bör man hålla sig borta från pensionsfrågor i kommuner och landsting.

BANNLYST I STADEN

Kortversionen av historien med de jobbiga cheferna i huvudstaden blev att hon lämnade Stockholms stad när hon blev av med sitt chefsjobb. Efter det blev hon mer eller mindre lyst i bann. Fast hon beviljades "asyl" i stadens livbolag S:t Erik Liv, där hon kunde mellanlanda i ett år innan hon gav sig ut i den fria världen som deltidspensionär och deltidsentreprenör med det egna bolaget Pensionsdoktorn. Samma doktor som nu alltså öppnar sin praktik i köket i Tiomilaskogen. Tidigare har hon även raggat kunder mellan danserna på dansbandsveckan i Malung där hon upptäckt att människor från olika branscher och med olika erfarenheter av arbetslivet vill ha hjälp med sina pensioner.
- Ingen vill bli lurad eller göra fel så de kommer gärna tillbaka och vill kontrollera att de skrivit i så att allt blivit rätt och att alla ansökningshandlingarna är med. De vill att någon ska titta på vad de skrivit på för att se till att allting blir rätt, säger hon.

FELFINNARE AV RANG

Hon har gjort sig känd som en felfinnare och med mottot att allt ska vara rätt har hon dammsugit kommunala arkiv på jakt efter bortglömda arbetstimmar från forntiden som kan omvandlas till pengar i enlighet med de kommunala pensionsavtalen. Det är den detaljen som stökar till de kommunala och för den delen även de gamla statliga pensionsreglementena. Pensionen har historiskt beräknats på hur många timmar, dagar, månader och år man jobbat. Några pengar har man inte satt av utan omvandlat tid till pengar vid pensioneringen. Här gjorde avtalsparterna på kommunsidan en stor förändring under 1997 då man beslutade att alla skulle gå i pension "på låtsas" för att man skulle byta ut tid mot pengar och kunna visa ett belopp i kronor istället för tid. En praktisk reform där alla som jobbade vid årsskiftet 1997-1998 fick ett belopp för tiden innan det, som kom att kallas intjänad pensionsrätt, IPR. För en felfinnare som Bång-Berit Norén har det här varit en källa till mycket arbete för att hjälpa patienterna.
- Man kan aldrig vara säker på att alla tider som man räknade in blev till underlag för IPR. Det kräver att man kollar att alla tider som man jobbat i varenda kommun, för att siffran ska bli rätt. Dessutom slog reformen hårt för dem som var sjuka vid det årsskiftet, där blev det väldigt lite pengar, säger hon. Nu har parterna revanscherat sig och i ett nytt avtal får alla som var med när det begav sig, en pension på 1 200 kr i månaden, som kompensation för att de drabbades av konverteringen. Men det är inget som Bång-Berit är riktigt förtjust i. Det är nämligen inte exakt och gör att vissa får för mycket och andra för lite.
– Det finns några som får alldeles för mycket men de flesta får alldeles för lite eftersom man inte tittat bakåt eller på hur det faktiskt sett ut, säger hon som läst matematik på naturvetenskaplig linje i gymnasiet och alltid vill ha svar som stämmer med facit.

ARKEOLOGDRÖMMAR

Hon berättar att hon som barn drömde att få bli arkeolog och när jag förklarar för henne att hon faktiskt blivit pensionsarkeolog så skrattar hon, och säger:
- Ja så har det blivit. Hon vurmar mycket för dem som faller mellan stolarna men har i handling visat att det går att få rätt om man trycker på rätt knappar. Bland Pensionsdoktorns "patienter" finns en man som arbetade i en gruva på Grönland under 1970-talet men som varken fick dansk allmän pension eller tjänstepension. Hans ansökan hade skickats in för tidigt och uppfyllde inte byråkratins krav. Efter en hel del skriftväxling med det Bång-Berit kallar för "elaka" frågor, föll danskarna till föga för tjatet med resultatet att han fick 3 000 kr livsvarigt för gruvarbetet.
- Då hade han hunnit fylla 68 år så de tre åren mellan 65 och 68 ansågs överspelade. Till slut fick han en utbetalning från "dyrtidsfonden" med 100 000 kr från en tvångsvis avsättning under vissa år som han jobbat i Danmark. Men tjänstepensionen har vi inte fått någon ordning på, säger Bång-Berit Norén, som aldrig verkar tycka att udda är jämnt eller att rättvisan inte kan segra - även om det handlar om mycket gamla siffror och paragrafer.
- En riktig krigare ger inte upp, säger hon och här kanske man kan spåra lite av det som gjorde att hennes chefer i Stadshuset tröttnade på alla detaljer som hon ständigt var på jakt efter. Envisheten och jakten på detaljer gjorde att hon som avskedspresent fick ärva stadens mikrofilmade arkiv över alla stadens alla lönearter som använts sedan 1950-talet och som gör att hon lätt, nåja, kan ta reda på hur mycket pensionsrätt en dagbarnvårdare tjänade in 1972 och hur den rätten kan växlas in i pension. Och hon har fler exempel på att det lönar sig att rota i det förflutna.
- Jag hjälpte en statligt anställd som fick 25-procentig förtidspension 1995 och där staten glömt att betala ut sjuklön. När allt var utrett blev summan 970 000 kronor som utbetalades på ett bräde, säger hon.

DUMMA UPPHANDLINGAR

Parallellt med de rena kundutgrävningarna är hon dessutom lobbyist och tycker att det nuvarande systemet med upphandlingar av pensionsadministration som kommuner och landsting håller på med är dumt. Här är det i praktiken två aktörer, KPA och Skandiaägda Skandikon som slåss om att få hantera kommunernas pensionsadministration i ständiga och tidsbegränsade upphandlingar. Och när en ny vinnare korats så ska alla uppgifterna flyttas till den nya administratören vilket leder till att det ofta blir fel. Fel som man sen måste korrigera.
- Det borde finnas en central databas eller arkiv för all intjänadpensionsrätt som administratörerna, alltså KPA och Skandikon, skulle få hämta uppgifter ifrån. Där ska alla uppgifter från alla kommuner och alla landsting ingå. Då skulle det gå att se vad varje kommun har för uppgifter på varenda anställd och då skulle det bli betydligt lättare för människor att se var och hur mycket pension de tjänat in i arbetslivet. Som det är i dag tvingas man ibland gå tillbaka till pappersbaserade arkiv ute i kommunerna för att se att de räknat in all tid, säger hon.

SISTAHANDSANSVAR

Till det vill hon ha ett tvingande krav på att den sista kommun som någon är anställd i ska ha det yttersta ansvaret för att pensionen blir rätt. Det är något som skulle tvinga den sista kommunen att ha koll på vad individen gjort tidigare i livet och på så sätt få i uppdrag att höra av sig till kollegor i andra kommuner eller landsting att lämna in saknade uppgifter. Det är annars något som individerna själva måste göra om de misstänker att något blivit fel. Hon påpekar att administratörerna egentligen inte konkurrerar om just administrationen som inte inbringar några stora summor.
- De har systemet för att skapa konkurrens om administrationen men det blir det inte. Det betyder bara att de måste byta uppgifter med varandra när en av dem vinner uppdraget från en annan. Och långt ifrån allt kommer med och det blir fel hela tiden. Det KPA och Skandikon egentligen är ute efter är att försäkra bort IPR:en, och FÅP:en säger hon. Den sista förkortningen, FÅP, står för den förmånsbestämda pensionen som anställda med löner
"över taket" har rätt till. En kommun som har skulder till anställda intjänade fram till 1998 och för högavlönade med FÅP kan ersätta dessa genom att köpa försäkringar med de anställda som förmånstagare. Det blir ett sätt att få en tydligare redovisning och tydliggöra kommunens verkliga skuldsituation i stället för att ha dolda skulder som inte aktualiseras fullständigt förrän i samband med att anställda fyller pension.
- Försäkringsbolagen vill ju förvalta pengar. Administrationen är bara ett sätt att komma in till kommunerna för att göra affärer med dem, säger hon.

BLYGSAM FRAMGÅNG

Hittills har hon haft blygsam framgång med sina krav och trots ett antal skrivelser till arbetsgivarna i Sveriges Kommuner och Landsting har hon ännu inte fått något svar ifrån dem. Men att hon skulle ge upp i den här frågan är uteslutet. Det hon kallar för sitt "krig" mot SKL är ännu inte slut, men ännu har ingen drabbning ägt rum.
- Jag hoppas att vi kan sluta fred och enas om förbättringar utan att några skott behöver avlossas, säger hon. Så det är väl som hon säger, en riktig krigare ger aldrig upp. Hon erkänner dock att det inte alltid är fel på pensionerna för dem som jobbat i kommuner och landsting, även om hon noterat att privatanställda LO-arbetare ofta har haft bättre ordning på sina pensioner via FORA. Ofta för att facken hjälpt till och sett till att det betalats in premier.
- Jag tror inte att jag hittat en enda lastbilschaufför i hela Malung som inte haft rätt inbetalningar för vartenda år till Avtalspension SAF-LO. De har haft bra ombudsmän som sett till att det betalats in pengar varje år och det är vad som krävs, säger hon. Men om man frågar henne om allt är elände och att alla som kommer till hennes köksbord vid Milsjöheden sitter med dolda pensionsförmögenheter som de inte känner till så blir svaret nej.
- Det mesta är rätt för de allra flesta. Men många vill vara säkra på att det är rätt och därför kommer de till mig för att vara säkra på att de inte missat nåt. Människor är ofta osäkra och behöver lite stöd och veta att de gör rätt innan de skickar in papperen, säger hon. Alla som undrar kan med fördel ta sig ut i Tiomilaskogen under sista veckan i juli så kan alla tveksamheter redas ut runt köksbordet i Bång-Berits kök i Malungs Finnmark. Hon bjuder på kaffe.

PN Analys nr 5 2017