7 nov 2017 15:37

För lite pension?

"Vi har skapat världens bästa pensionssystem med den lilla defekten att det ger för små pensioner. Många människor som arbetar hela livet, kommer tycka att de blivit fattiga."

Som vi ser det är dessvärre är sannolikheten stor att Göran Persson får rätt i sin spådom, både när det gäller pensionssystemet och när det gäller hans förutsägelse om framtida pensionärers uppfattning om pensionsnivåerna.

VILKA ÄR FÖRKLARINGARNA?

1. I Sverige är pensionen kopplad till lönen. Allmän pension och tjänstepension samverkar så att de med hög lön får hög pension och de med låg lön låg pension. Dock krävs i båda fallen att pensionen ska ha tjänats in under många år för att pensionen ska bli bra. Numer påverkas pensionens storlek mycket påtagligt av vilken livslön man haft. Den som jobbar deltid, eller inte alls, under ett antal år kommer direkt att få en lägre pension med dagens pensionssystem. Den sämsta kombinationen är att ha en låg lön samtidigt som man inte arbetat heltid under hela sitt yrkesliv. Då blir pensionen låg. Detta drabbar inte minst stora grupper kvinnor som under lång tid arbetat deltid.

2. En relativt stor grupp anställda har bara allmän pension och inte någon tjänstepension som komplement.

3. Relativt få personer får "för låg" pension för att de gjort dåliga val av hur deras pensionsmedel ska förvaltas i premiepensionssystemet eller i de val man gör inom ramen för sin tjänstepension.

Kan vi göra något åt detta? Ja, det kan vi om vi gör en bra analys av dessa förklaringsmodeller och om vi kan enas om problemlösningen. Löneläget för olika grupper eller varför vissa inte arbetar heltid hela arbetslivet är inte något som primärt berör pensionssystemen. Det är närmast en politisk fråga och en fråga för arbetsmarknadsparterna och här verkar det finnas en stor enighet om att det är livslönen och inte slutlönen som ska bestämma pensionsnivån. Även om man har livslönebaserade pensionssystem kan man göra vissa justeringar för att minska en del av problemen utan att göra för stort avkall på principen om ett samband mellan arbetsinkomst och pensionsinkomst, t ex genom att göra viss frånvaro pensionsgrundande vilket skett både i allmän pension och i de stora kollektivavtalade planerna. Men någon dramatisk förbättring av pensionsnivåerna uppnår man inte genom detta. Självklart spelar det också stor roll när man påbörjar och lämnar arbetslivet Detta är en central fråga där man får önska statsmakten all lycka i ambitionerna att ändra på föreställningar och attityder. Hur kan dagens system förbättras? Ett rejält kliv har tagits genom att uppdra åt Stefan Lundbergh att göra en förstudie om möjliga strukturella förändringar av premiepensionssystemet. Resultatet av förstudien har nyligen presenterats. I denna debattartikel kommer vi inte att ha några synpunkter på de olika modeller som presenteras i förstudien. Vår uppfattning är att det krävs många olika reformer för att förbättra pensionssystemet. Det är knappast möjligt med en enda stor genomgripande reform. Sverige har en lång tradition av kollektivavtalade pensionslösningar, som har fungerat väl i flera decennier och som omfattar många anställda. Som komplement till det allmänna pensionssystemet ger de i allmänhet tillräckliga pensionsnivåer i vart fall för dem som arbetat heltid eller i vart fall inte arbetat deltid längre än att de tjänat in pension även under frånvaron. Men de som av olika skäl inte omfattas av dessa pensionsplaner riskerar att infria Göran Perssons farhågor. Här är det viktigt att notera att, som också sägs i Lundberghs förstudie, att nuvarande avgiftsnivåer i det allmänna pensionssystemet är skapade utifrån att det finns, och bör finnas, en tjänstepension. Premiepensionen - en bra pensionsform som hamnat i dåligt sällskap. En bra generell insikt när det gäller pensioner är att de alltid i någon mening måste tas ur samhällets produktion, inte minst i lagreglerade allmänna pensionssystem. Avkastningen på fonderade pensionsmedel är därför viktig men inte helt avgörande i ansatserna för problemlösning. Visserligen skulle man kunna få för sig att det är tvärtom när man ser marknadsföring och mediebevakning av pensionssparande i allmänhet och premiepensionssystemet i synnerhet. I stället är det stora problemet med långsiktigt sparande, oavsett om det är premiepension, tjänstepension i de moderna pensionsplanerna eller annat genuint långsiktig sparande, att det för en majoritet av människorna är ett töcken som skapar obehag. Som visas i Lundberghs förstudie är vi människor inte byggda för kloka överväganden och val av långsiktiga investeringsalternativ, där valmöjligheterna är i praktiken ofantliga, och där osäkerhet och okunskap är helt dominerande. Alla goda ansatser att förenkla, förklara och utbilda till trots, är detta ett problem som ger många ångest, men som egentligen har mycket litet att göra med det slutliga resultatet av ett pensionssparande - för låg eller tillräcklig pension. Med tanke på de skandalbolag som verkat inom Premiepensionssystemet och den oöverblickbara mängden valbara fonder är det lätt att förstå kritiken mot premiepensionen. Trots detta är det vår uppfattning att premiepensionen behöver utvecklas i stället för att avvecklas. Ett grundläggande argument för detta är att premiepensionen har en mycket stor pedagogisk uppgift att fylla, nämligen den att den tydliggör för de flesta att pension inte är något som kommer från himlen, det är vi själva som skapar den genom vårt arbete.

FÖRSLAG TILL LÖSNING

Ett lösningsförslag - En svensk variant av allmängiltighetsförklaring Först några ord om begreppet "allmängiltighetsförklaring". Det är ett begrepp som förekommer i vissa centraleuropeiska länder och som innebär att kollektivavtal, ofta branschvisa sådana, genom myndighetsbeslut
görs allmängiltiga för all verksamhet inom den aktuella branschen. Det innebär att även arbetsgivare som inte formellt sett är bundna av kollektivavtal måste tillämpa samma regler som de som omfattas av sådan bundenhet. Detta är knappast någon framkomlig väg i Sverige. Statsmakten har inget intresse i att blanda sig i kollektivavtalen och kollektivavtalsparterna har inget intresse av statlig inblandning. I Sverige omfattas uppskattningsvis 85-90 % av de anställda av kollektivavtal, inklusive kollektivavtal om ålderspension. Avtalens struktur är numer tämligen likartad även om det finns vissa skillnader. Alla statligt och kommunalt anställda omfattas av kollektivavtal vilket innebär att andelen av de privatanställda som omfattas av kollektivavtal är lägre än 85-90%. Av de som inte omfattas av kollektivavtal finns det några som har andra former av tjänstepensionslösningar, men det finns även en stor del som helt saknar tjänstepension. Vilket innebär att dessa anställda får en sämre total pension eftersom de endast får förlita sig på allmän pension som i grunden utgår från att det även finns en kompletterande tjänstepension. Dessutom innebär detta att deras arbetsgivare kommer undan med en lägre kostnad än sina konkurrenter.

ARBETSGIVARE SKA BETALA

Vårt förslag för att råda bot på detta är att alla arbetsgivare ska betala en tjänstepension motsvarande den som finns i de centrala kollektivavtalen. Typiskt sett 4,5 % av lönen. Men procentsatsen kan diskuteras liksom vilket lönetak, om något, som ska finnas. På så sätt vinner man två fördelar

1. Fler personer får en bättre pension.

2. Det blir en justare konkurrens mellan arbetsgivare som tillhandahåller tjänstepension och de som inte gör det.

För de flesta arbetsgivare skulle systemet inte innebära någon kostnadsfördyring eftersom de redan avsätter pengar till ålderspension för de anställda. För de flesta anställda skulle det heller inte innebära någon skillnad. Något ytterligare val av förvaltare för denna pension är inte önskvärt. Därför borde valet, och default lösningen, vara densamma som för premiepensionen. Självklart löser inte detta förslag alla pensionsproblem. De som har en låg lön kommer även fortsättningsvis att få en låg pension. De som under längre tid inte arbetat heltid kommer också att få sämre pension men gruppen som får alltför låg pension kommer att minska. Som en "bieffekt" får man också ett mer konkurrensneutralt näringsliv. Kombineras detta med något av Lundberghs förslag så har
vi åtminstone kommit lite närmare målet om "Världens bästa pensionssystem". Vår uppfattning är därför att ovanstående förslag till svensk allmängiltighetsförklaring bör inkluderas i det fortsatta arbetet med översynen av premiepensionens framtida utformning.

PN Analys nr 7 2017