28 apr 2008 14:10

Parterna bestämmer över Alectas gömda pengapåsar

I ett vanligt ömsesidigt försäkringsbolag är det bara försäkringstagarna som kan få ta del av de överskott som bolaget skapar. Så är det inte i Alecta. Där finns det, inne i bolagets balansräkning, påsar med pengar som varken styrelsen eller överstyrelsen riktigt rår över. De påsarna tillhör nämligen avtalsparterna och det krävs ett stort mått av fantasi för att kalla Svenskt Näringsliv eller fackförbunden inom PTK för försäkringstagare eller försäkrade.

Men den rollen har de och de kan därmed sägas konkurrera med företagen om tillgång och inflytande över pengarna i det ömsesidiga livbolaget. Här ett försök att reda ut hur det kan komma sig att det finns 23 miljarder kr inne i Alecta som bolaget inte självt rår över.

Totalt fanns det vid årsskiftet omkring 23 miljarder kr i de olika påsarna eller fonderna. De tre påsar det är fråga om är de särskilda värdesäkringsmedlen, som uppgår till omkring 20 miljarder kr, allokerade överskottsmedel, totalt 1,4 miljarder kr och Garantifonden där det lades in knappt 2 miljarder kr under fjolåret, även om ett embryo till den kom till redan 1998. De här olika fonderna har tillkommit i olika tider och har fyllt olika behov varför det är lite snårigt att hålla rätt på dem. Ibland har de också utnyttjats för de ändamål som parterna givit dem även om ändamålsbeskrivningarna är lite luddiga och kan lyda "förbättringar inom planen" eller "informationsändamål".

Särskilda värdesäkringsmedel

Den äldsta påsen är den största. Den kallas för särskilda värdesäkringsmedel och kom till 1976 när riksdagen sänkte pensionsåldern i allmän pension ifrån 67 till 65 år. När staten gjorde den förändringen frigjordes det pengar eftersom ITP-planen vid den här tiden gav 65 procent av slutlönen i pension för de två åren. I ITP-planen gällde redan då 65 års pensionsålder men den allmänna pensionen lades inte till förrän vid 67 års ålder och ITP ersatte då de här åren.

När nu staten gick med på att sänka pensionsåldern såg facken att det uppstod ett utrymme att förhandla om. Arbetsgivarna skulle ju inte behöva betala pension för de två åren mellan 65 och 67 varför man ville förhandla om saken.

Förhandlingarna som fördes under strejkhot ledde faktiskt till en kort strejk på en timme eller så men uppgörelsen blev, efter förlikning, att man bestämde att en del av det premieutrymme som frigjordes skulle användas till inrättandet av en värdesäkringsfond. Denna skulle enligt avtalet göra det möjligt att värdesäkra de utgående pensionerna, även om inflationen skulle skena iväg, vilket den gjorde under hela 70-talet. Samtidigt kom man överens om att införa den kompletterande ålderspensionen ITPK. Den har sedan 1990 delfinansierats av pengar ur värdesäkringsfonden, premien för arbetsgivarna har varit 1,6 procent av lönen medan 0,4 procent skjutits till från fonden och då placerats ut bland kryssvalsbolagen efter anställdas val.

- 70-talet var en svår tid med mycket höga löneökningar, hög inflation och strejkhot hela tiden. Vi på arbetsgivarsidan var oroliga för att vi inte skulle klara av att värdesäkra de utfallande ITP-pensionerna och därför accepterade vi att göra den här förändringen i avtalet, berättar Lars-Gunnar Albåge, tidigare direktör och förhandlare vid SAF, som var med när värdesäkringsfonden kom till.

Betalade två gånger

En av hans efterträdare på arbetsgivarsidan, Hans Gidhagen, säger att arbetsgivarna egentligen åkte på att betala två gånger för att pensionsåldern sänktes, men att man då inte fann att man hade något annat val än att acceptera uppgörelsen.

- Effekten blev ju att arbetsgivarna åkte på den statliga pensionsavgiften för att bekosta ATP-pension mellan 65 och 67 år så något utrymme frigjordes egentligen inte. Kostnaden flyttades bara ifrån ITP till ATP, säger han.

Men det är viktigt att ha i minnet att parterna på den här tiden diskuterade hur man skulle klara av värdesäkringen i tider med årlig inflation på ibland tvåsiffriga tal. Arbetsgivarna ville absolut se till att uppfylla förpliktelsen, enligt Lars-Gunnar Albåge, även om man aldrig skrivit in i ITP-avtalet att pensionerna ska vara reala och alltså kompensera för inflationen.

Värdesäkringsfonden kom att bli parternas första påse och den växte snabbt med årliga avsättningar på först 1,1 procent av lönesumman, en siffra som sedan fallit till 0,7 procent för att helt rabatteras bort i samband med att det nya ITP-avtalet undertecknades 2006.

En intressant detalj är att premien betalats på Alectafakturan och att företagen fått avdragsrätt för den, trots att det inte är en försäkring utom möjligen den lilla del som via fonden gått till ITPK, men det lämnar vi därhän.

I dagsläget rymmer den särskilda värdesäkringsfonden omkring 20 miljarder kr. Enligt reglerna kan medlen i värdesäkringsfonden användas till annat än just värdesäkring. I avtalet från 1976 står det att om pengarna inte behövs för värdesäkring skall "parterna äga besluta att medel ur fonden kan användas till annat pensionsbefrämjande ändamål."

Med ett inflationsmål på två procent och låg inflation på senare år, har man inte behövt tulla särskilt ofta på värdesäkringsfonden och de gånger man faktiskt behövt göra det har man också lagt tillbaka partspengar i fonden.

- Det talar för att man inte kan betrakta pengarna i fonden för Alectas utan att de tillhör parterna, säger Hans Gidhagen.

Pengarna i värdesäkringsfonden förvaltas alltså i Alecta och ligger i balansräkningen men beslut om användningen fattas av parterna, enligt Hans Gidhagen. Styrelsen och överstyrelsen/bolagstämman i Alecta bestämmer alltså inte, även om det ibland görs gällande att styrelsen fattar beslut efter förslag från parterna.

- Den ordningen känner inte jag igen. Det har varit parterna, inte styrelsen, som fattat besluten, säger Björn Bergman, nyligen avgången ur Alectas styrelse och en man som varit med länge i partsvärlden.

Allokerade överskottsmedel

1999 uppstod ett nytt "utrymme" att förhandla om för parterna. Det var då SPP konstaterade att kassakistorna var överfulla och att det blivit dags för att skifta ut pengar. Eftersom det är arbetsgivarna som betalar alla kostnader för ITP-planen, var deras utgångspunkt att överskotten, som ansågs obehövliga, till och med av Finansinspektionen, därför borde delas ut. Här ansåg arbetstagarparterna att det fanns något att förhandla om eftersom tjänstemännen alltid fått det de var utlovade i pension, inklusive värdesäkring och att de fått vad de blivit lovade men de hade ju avstått löneutrymme för att överskotten skulle komma till stånd. Dessutom tyckte facken att den ursprungliga ITPK-försäkringen byggt upp överskott på medlemmarnas bekostnad eftersom den bara gav garantiränta och inte påfördes Alectas totalavkastning. PTK-medlemmar hade därigenom bidragit till att öka Alectas överskott och det ville man nu ha betalt för.

Det blev kort sagt dags för en ny påse. Den här gången kallade man dem allokerade överskottsmedel och till den förde man över 12 miljarder kr. De här pengarna skulle användas för "förbättringar inom planen".

- Det var en förutsättning för att få vår motpart med på att dela ut pengarna till företagen, säger Hans Gidhagen som antyder att det inte var arbetsgivarnas favoritlösning utan man tyckte att även de 12 miljarderna skulle ha gått till företagen.

Nu hade parterna alltså två påsar att hämta pengar ur men lite olika regelverk för hur och när de skulle användas för "åtgärder inom planen" eller "pensionsbefrämjande åtgärder". Fonderna fungerade alltså som en buffert för oförutsedda utgifter, vid sidan av de reserver och kuddar som Alecta och alla andra försäkringsbolag alltid håller sig med.

Enligt Björn Bergman är regelverket för användningen striktare för de allokerade överskottsmedlen än vad som gällde för pengarna i värdesäkringsfonden, men exakt hur pengarna får användas är en förhandlingsfråga mellan parterna vid varje tillfälle.

Parterna blev bank

När börsen rasade vid 2000-talets början, strax efter det att man lyckats få ihop ett regelverk och skifta ut pengar till ITP-företagen, försvann en stor del av Alectas marginaler. Det fattades pengar. Alectas dåvarande vd Lars Otterbeck förklarade att man nu måste vidta åtgärder för att stärka Alectas solvens. En av de första åtgärderna kom att bli att man slopade premierabatterna till företagen samtidigt som man "lånade" parternas påse med allokerade överskott. Parterna fick alltså agera bank åt Alecta.

När börsen repade sig fick parterna tillbaka sin påse, något som visade sig vara bra inför det nya ITP-avtalet, som efter nästan 15 års förhandlande närmade sig påskrift. Nu kom de allokerade medlen väl till pass och kunde användas för att förstärka förmånerna för dem som varit dumma nog att ligga kvar i ickevalsalternativet för ITPK i Alecta.

Den försäkringen gav ingen återbäring och kunde inte på villkors vis konkurrera med de valbara alternativen. Men de som var "drabbade" av att inte ha valt, fick nu lite utfyllnad från påsen, vilket jämnade vägen för en ny plan.

Här kom dock påsen att användas för att höja ITPK-förmåner även för anställda i PRI-företagen, något som innebar att de överskott som de premiebetalande företagen genererat hamnade hos PRI-företagen, vilket kan ses som generöst men knappast i enlighet med kontributionsprincipen.

Drygt 4 miljarder kr av de 12 allokerade togs i anspråk för att förstärka gammal ITPK. Man lade också tillbaka pengar för att återställa nivån på värdesäkringsfonden, som man nallat ur under krisåren. Under flera krisår lyckades Alecta klara av att värdesäkra både fribrev och utgående pensioner med pensionstillägg, något som inte dotterbolaget SPP, som då sålts till Handelsbanken, klarade av. Där blev fribrevshavarna utan uppräkning under en rad av år, medan Alectaförsäkrade fick kompensation varje år, bland annat med bidrag ifrån värdesäkringspåsen.

Garantifonden

I det nya ITP-avtalet bestämde man att man skulle skapa en ny påse med pengar som skulle användas för att täcka kollektivtavtalsgarantier, alltså täcka upp premier för företag som går i konkurs, för att trygga de anställdas pensioner.

Påsen skulle innehålla två miljarder kr och byggas in i det som kallas garantifonden. Avkastningen från den fonden skulle då även finansiera information om planen till företag och försäkrade. Det är avkastningen på de pengarna som nu ska betala den webbrådgivning som PTK håller på att handla upp.

Garantifonden ligger också i Alectas balansräkning och värdet på den räknas upp med Alectas totalavkastning varje år, något som inte gäller för värdesäkringsmedlen som i praktiken räknas upp med statslåneräntan, även om modellen är lite mer komplicerad än så.

Parterna skatteplanerar

Ursprungligen var det meningen att Garantifonden skulle ligga i partsbolaget Collectum och inte tillhöra Alectas försäkringsrörelse. Men eftersom en flytt till Collectum skulle utlöst beskattning valde man att låta påsen ligga kvar i Alecta, en sorts skatteplanering. Och Finansinspektionen har, efter viss tvekan, godkänt att Alecta får hålla sig med en garantifond i sin egen balansräkning.

Men av Alectas omkring 400 miljarder kr finns det alltså drygt 23 miljarder kr som inte hanteras rent försäkringsmässigt och som tas i anspråk efter parternas gottfinnande. Och parterna anser sig ganska fria att hantera de här pengarna, vilket innebär en viss risk att de kan få för sig att ta dem i anspråk för att till exempel marknadsföra Alecta och öka intäkterna i den konkurrensutsatta nya Alecta Optimal Pension, för att ta ett exempel, något som Hans Gidhagen uppfattar som en "grov tillspetsning".

Det yttersta skyddet för att detta inte ska ske är att alla uttag ur värdesäkringsfonder och andra fonder följer efter förhandlingar mellan parterna.

När bolaget KPA skulle kläs upp som ett konkurrensutsatt valbart alternativ i den kommunala pensionsplanen användes delar av de överskott, herrelösa pengar eller partsmedel som fanns i bolaget till att klistra upp affischer på stan för att göra varumärket känt. De pengar som då användes har vissa likheter med de påsar som Alectas hussar i form av parterna nu disponerar.

Alecta är inte som andra

Alecta är i mångt och mycket ett särfall. Bolaget styrs inte som något annat bolag, de fördelar inte överskott som något annat bolag och de har hittills inte verkat i en konkurrensutsatt miljö, vilket snart sagt alla andra bolag har.

De särlösningar man kommit fram till genom åren rimmar ibland illa med den gällande försäkringsrörelselagstiftningen, om man inte ser Alecta som en administratör eller exekutör av ett kollektivavtal, snarare än ett försäkringsbolag som alla andra.

Och i så måtto har Alecta fungerat alldeles utmärkt genom åren. Det är först nu när parterna bestämt sig för att konkurrensutsätta ITP-planen som bilden blir en annan.

Ett antal företag har, främst i Dagens Industri, krävt att få ut "sina pengar" och vill slippa den kollektiva överskottshanteringen. De vill slippa premierabatter och vill ha överskotten utbetalade kontant och har städslat advokat Dan M Öwerström för att hitta juridiska luckor i den omsorgsfullt uppbyggda muren av kollektivavtalsrätt, för att komma åt pengarna. Det är ännu oklart om man kommer gå vidare och stämma Alecta, men om företagen väljer den vägen och når framgång väntar en uppdelning av Alectas tillgångar så att varje företag får en skiva av tillgångsmassan inklusive partspåsarna. Det är inte omöjligt att göra, det har SAS flytt av piloterna till Euroben visat, eftersom flygbolaget då fick med sig sina andelar ur de olika påsarna.

En sådan utveckling skulle minska parternas inflytande över Alecta eftersom man då bara skulle kunna styra men inte ha några "egna" pengar. Alecta skulle då bli betydligt mer likt en europeisk "pension fund" än ett försäkringsbolag, något som grundarna av SPP faktiskt funderade över redan när SPP kom till.

Att tro att avtalsparterna självmant lämnar ifrån sig kontrollen över "sina" pengar i Alecta är knappast att räkna med. Men om protesterna blir mer allmänna och Finansinspektionen, Konkurrensverket eller någon domstol bestämmer sig för att utmana kollektivavtalsparterna kan det mycket väl hända, även om det låter otroligt. Frågan är bara om svenska tjänstemän därmed kommer att få bättre pensioner eller om företagen då skulle betala mindre för sina anställdas pensioner.

Pensionsnyheterna Analys nr 5/08