25 jun 2013 15:19

Pragmatism ledordet i Pensionsreform 2.0

– Engagera er inte nu i allt som ni är dead against, inte bara i
det som ni tror ni kan stoppa. Om alla är lika framgångsrika på att bekämpa vartenda kommatecken i era remissvar, så
kommer vi inte att kunna åstadkomma
något. Vi får inte göra det bästa till det godas fiende.
Med de orden öppnade Socialförsäkringsminister Ulf Kristersson (M) regeringens välfärdskonferens, som hölls i Stockholm i början av juni. I
publiken fanns många av dem som kommer att hålla i remisspennorna
när alla utredningar ska recenseras och hoppet är nu att de många särintressena inte blockerar ett uppgraderat pensionssystem i version 2.0. Om remissinstanserna lyder ministern och låter arbetet med förändringarna präglas av ” politisk
pragmatism och reformförmåga” kommer det ändå bli en hel del kommatecken som partierna i Pensionsgruppen ska hantera. Även om han påpekade att ”vi vandrar i välfärdspolitiska giganters
fotspår” och att pensionssystemet ska kunna hålla till ”nästa istid”, så behövs det ett antal reformer.

Frågorna som ska göra pensionssystemet mer frostsäkert är varken
små eller enkla. Ett par exempel.
• Hur många AP-fonder behövs det och hur ska de styras?
• Hur ska pensionärerna förmås att jobba längre och framför allt fler
timmar?
• Hur ska den kritiserade balanseringen av pensionssystemet göras så att alla blir glada?
• Kan man reducera antalet Premiepensionsfonder från drygt 800 privata fonder till tio statliga och få politisk acceptans för ingreppet?

Redan det här är fler skarpa beslut än Pensionsgruppen i sin nuvarande
skepnad någonsin hanterat, varför det låter optimistiskt att tro att man ska vara klara för beslut redan under nästa år. Kristersson sätter sin tilltro till svenska välfärdspolitikers förmåga att ”se sanningen
i vitögat och enas om ganska stora reformer”, något som, enligt honom,
följer en svensk tradition. Den kanske tuffaste matchen
kommer antagligen inte att bli mellan politikerna i pensionsgruppen
utan mot avtalsparterna. De är ju ”fridlysta” och politiker brukar
gärna undvika att besluta över deras huvuden, eftersom man är
glad att slippa blandas in i arbetsmarknadens
funktionssätt. Det är dessutom politiskt bekvämt. Men i
flera av de föreslagna reformerna ser inte politiker och parter samma
problem, något som gör att det kommer att bli svårt att hitta de raka
och enkla lösningarna.
Ålderspensionsutredningen är ett sådant exempel. Den vill ju möjliggöra
ett längre arbetsliv för att vi inte ska riskera för låga pensioner,
något som enligt utredare Ingemar Eriksson riskerar att urholka systemets legitimitet och tilliten till det.
Hans förslag, med en fingervisande, indexerad riktålder för
utträde ur arbetslivet, är ett exempel.
Tanken är att åldersnormen ska förflyttas uppåt ju högre medellivslängden blir och på så sätt hantera delar av effekterna av att vi
annars tillbringar för många år som pensionärer.
Här har arbetsgivarna en viktig nyckel. De har, enligt honom,
av hävd gått igenom sin personal för att se hur man med hjälp
av tjänste- och avgångspensioner kan se till att hålla sin arbetskraft
ung, något som man inte kan göra om arbetslivet ska kunna förändras.
Han var för övrigt övertygad om att just tjänstepensionerna är den
enskilt viktigaste förklaringsfaktorn till varför det inte hänt särskilt
mycket när det gäller när vi väljer att avgå med pension.
– Jag har inga bevis för det men när vi gått igenom alla andra faktorer
som kan påverka utträdet från arbetsmarknaden är det bara tjänstepensionerna kvar. Jag tror att de har stor betydelse, förklarade han. För att uttalandet inte ska kännas ryckt ur sitt sammanhang ska
påpekas att han använde det för att förklara varför det är vanligare
att det är högutbildade tjänstemän, snarare än LO-arbetare, som väljer
att lämna arbetsmarknaden före 65-årsdagen. Det är något som
talar emot att enbart ett slitigt arbete påverkar viljan att checka ut från jobbet till förmån för pension. Han menade dock att hans resor
i landet där han föredragit sin utredning gjort att han fångat upp nya
och mer positiva signaler på en förändring.

- Jag mötte nyligen representanter från ett landstings HR-avdelning i Norrland. Jag har alltid betraktat HR-folk som mina
största fiender. Det visade sig att de sedan en tid tillbaka har börjat
arbeta med att behålla sin äldre arbetskraft
och har skapat listor där man går igenom läkare, sjuksköterskor
och tekniker och frågar dem om de kan tänkas jobba vidare.
Och nästan alla vill det, förklarade han.
Han tillade att den skattelindring som man får, i och med att socialavgifterna är lägre för arbetstagare
som fyllt 66 år, helt landar i fickorna på dem som väljer att stanna kvar
på jobbet, något som pekar mot att ekonomiska incitament kan bidra
till att hålla folk kvar i arbetslivet längre.
Annars har svenskarna, trots den flexibla pensionsåldern, inte i
någon större utsträckning låtit sig påverkas av pensionsreformens incitament till längre arbetsliv. Antalet arbetade timmar har knappast påverkats alls sedan 2005, vilket innebär att piskor och morötter inte riktigt påverkar människors beteenden – än. Enligt en undersökning
från Pensionsmyndigheten 2012, som redovisas i utredningen, var det 65 procent av kvinnorna som såg pension som ett sätt att slippa arbeta och angav ”fritid” som den viktigaste anledningen för val
av pensioneringstidpunkt.
Ingemar Eriksson har han även föreslagit en höjd LAS-gräns från
67 till 69 års ålder för avgångsskyldigheten. Det var en fråga som
retade avtalsparterna redan för drygt 20 år sedan, 1991. Då körde riksdagen över dem och höjde gränsen från 65 till 67 år, något som många av dem inte glömt, eftersom regeringen senare fälldes i ILO-domstolen för tilltaget. Enligt Ingemar Eriksson borde de dock kunna acceptera en höjning eftersom de negativa effekterna varit begränsade av den förra. – Vi såg inga stora förändringar med anledningen av den höjningen och jag tror inte att det kommer att uppstå några stora effekter om vi skulle genomföra en ny. Det är för övrigt svårt att via en riktålder försöka förmå anställda att ställa in sig på en pensionsålder högre än 67 år, om man har kvar en 67-årsgräns, förklarade han.
Nyordning för AP-fonderna En annan fråga där avtalsparterna
engagerat sig rör Mats Langensjös förslag till en ny ordning för
AP-fonderna. Hans förslag går ut på att man ska förbättra styrningen
av fonderna genom att utse en helt ny myndighet, Premiereservstyrelsen,
som i samråd med Pensionsmyndigheten ska bestämma
mål och motiv för förvaltningen av buffertfonderna. Det
skulle göra AP-fondernas ledningar till rena hantverkare.
De skulle inte själva få bestämma hur kapitalet allokeras eller vilka
risker man ska ta – det skulle premiereservstyrelsen bestämma
om. Dessutom gick Langensjös experter emot direktiven och
tyckte, i ett särskilt yttrande, att det fanns starka skäl för att bara ha en
buffertfond. Det är en uppfattning som utredare Langensjö själv varit
förtjust i, men som han klädsamt talat tyst om, åtminstone i officiella
sammanhang.
– Det har inte någon större betydelse om man har en eller tre fonder. Det viktiga är att man får styrningen på plats, sa han vid seminariet.
Vad politikerna tycker i den här frågan är svårt att sia om. Få
verkar ha satt ned fötterna än.
Urban Bäckström, vd för Svenskt Näringsliv, såg dock uppenbara
risker med att centraliseringen av fondkapitalet skulle kunna bli en
smygväg till löntagarfonder. Det var dock något som Langensjö
redovisade under rubriken myter och missförstånd om sitt förslag.
– AP-fondernas innehav av svenska aktier är ganska litet,
totalt cirka tre procent av börsvärdet. Vi har även föreslagit att
man inför en begränsning i lag för hur stor exponeringen mot svenska
aktier ska kunna bli, för att undvika att fonderna blir för stora
i Sverige. Och i Norge har man i sin petroleumfond gått så långt att
man helt undviker att investera på hemmamarknaden, som ett sätt att
minska risken för att fonden blir en alltför dominerande ägare på den
norska börsen, berättade han på seminariet.
AP-fonderna själva har klagat över den överrock han vill förse
dem med och istället efterfrågat friare placeringsregler för att på
så sätt förbättra sin avkastning och pensionssystemets
stabilitet.
Det är inget Langensjö tror på, eftersom man då skulle gå miste om styrningen uppifrån – som fonderna vill slippa.
– Placeringsreglerna kan inte förändras isolerat. Friheten måste
styras. Fonderna kan inte ge frihet till sig själva, förklarade han och
gjorde tydligt att det inte var något som man borde förhandla om.
Det här visar, ännu en gång, hur tunn isen kan vara när förhandlingarna
om det istidssäkra pensionssystemet ska dra igång.
Engströms PPM-make-over Kapitalförvaltaren Stefan Engström,
som nyligen presenterat sin utredning
om ett bättre fungerande premiepensionssystem, har fått
många att sparka bakut, särskilt fondlobbyn.
Han ser institutionell kapitalförvaltning som ett billigare och
effektivare sätt att flytta pengar över tid än vanliga aktie- och räntefonder.
Han konstaterar att dagens PPM-system ”läcker” omkring 2
miljarder kr om året på grund av för höga avgiftsuttag och till följd av
svenskarnas dåliga kunskaper om effektiv kapitalförvaltning.
– Kostnaderna för systemet är två miljarder mer än de behöver
vara. Fullt utbyggt handlar det kanske om tio miljarder kr om året.
Vad får valfriheten kosta? Hur långt sträcker sig valfriheten? Det är
inget en utredning kan svara på, det måste avgöras politiskt, förklarade
han och bollade tillbaka frågan till de politiker som kommer att ha
grytan full av heta potatisar när det drar ihop sig till förhandlingar
om Pensionssystem 2.0.
Engström hjälper dock politikerna genom att ställa det befintliga
systemet inför två ganska tydliga vägval. Det ena handlar om att minska
antalet fonder genom att införa en deltagaravgift i systemet, något
som kan begränsa antalet fonder på torget och reta upp ett gäng
segersäkra daytraders. Han vill dessutom att spararna ska tvingas
bekräfta att de verkligen vill att pengarna ska rulla in i de fondval
de en gång gjort. Till det vill han att avgiften ”takas” på 1,5 procent,
något som kommer att göra det svårt för PPM-rådgivarna som
då kan få problem att få ihop sin intjäning via fond-i-fonder.
Det här förslaget är dock att betrakta som fintvätt i jämförelse
med den högtryckstvätt som hans andra vägval bygger på. Då tänker
han sig att man ersätter fondtorget med 1-10 statliga fonder som ges
olika riskinnehåll och som spararna får välja mellan. Då når man
kostnadssynergier, samtidigt som man kommer att få en större likhet i
utfallet mellan olika sparare när lottomöjligheten försvinner, eftersom
de mest extrema riskpositionerna elimineras.
Det här blir alltså en kraftig socialisering av PPM-sparandet
och den privata fondbranschen får då bara möjlighet att bli underleverantörer till de stora statliga fonderna. Det ger en betydligt
enklare struktur, men valfriheten blir begränsad.
– Det blir lite som att ordna en fest. Då finns det ju ingen anledning
att alla går till systemet och handlar utan det blir effektivare om en åtar sig att handla åt alla andra, som en departementstjänsteman
uttrycker saken. Fest eller inte; det kommer att
bli svårt att komma överens om tagen eftersom finansbranschens
uppfinningsrikedom är så stor att fintvättsvarianten på sikt skulle komma att kräva nya reformer av systemet.
– Om man väljer den enklare lösningen kommer vi om fem år att
få tillsätta en ny utredning för att ta hand om de problem som då
har hunnit uppstå, säger samme departementstjänsteman.
Nu är det en gång för alla inte tjänstemännen som äger frågan.
Det är politikerna. I första hand i Pensionsgruppen men eftersom
frågan intresserar fler än de politiker som sitter där kommer fler
att vilja ha ett ord med i laget. Och över allt detta svävar fortfarande en av systemets konstruktörer, före detta socialförsäkringsministern
Bo Könberg som trots sin pension från riksdagen och landshövdingejobbet i Sörmland fortfarande är en
mycket aktiv systemförsvarare. Det kommer att bli en tuff höst för
pensionspolitikerna och det är inte att undra över att Ulf Kristersson
manar till pragmatism. Det kommer att behövas. Skulle någon för övrigt
tycka att de nu nämnda frågorna är för enkla att hantera finns även
frågan om hur balanseringen och inkomstindex ska beräknas, något som
utretts av Pensionsmyndigheten. Obegripliga beräkningar
De beräkningar som man där tvingas ta ställning till är obegripliga för dem som inte är aktuarier. Problemet är att de blir högst
begripliga på pensionärernas pensionsbesked när de förvandlas
till kronor och ören. Det kommer att göra att landets pensionärer
också vill ha ett ord med i laget, särskilt om de riskerar att underkompenseras. En gissning är att det kommer att krävas en ståplatsläktare för alla särintressen som nu ska fås att visa pragmatism och reformförmåga. Hur var det nu det hette; ”politik är det möjligas konst” eller är det så att det fattas ett ”o”någonstans i den sentensen?

Ur Pensionsnyheterna Anlys nr 6, 2013