25 jun 2013 14:53

Bo Könberg, ordförande Pensionsmyndigheten: “Pensionssystemet starkare idag än vi trodde när vi skapade det”

Det är svårt att prata om det svenska pensionssystemet utan att
nämna Bo Könbergs namn. Han ledde förhandlingarna och var medskapare
till det system som enligt honom genomförts av världen över.
Många beskrev det som unikt, men omöjligt att genomföra.
– Det var tur att vi inte visste att det var omöjligt. Då hade vi ju inte
skapat det, säger han när Pensionsnyheterna träffar honom för att
diskutera hur han ser på de förändringar som hans efterträdare i
Pensionsgruppen nu ska förhandla inför Pensionssystem 2.0.

”If it aint´t broken, don´t fix it”. Så skulle man kunna tolka Bo Könbergs
hållning till alla förändringar som man nu förbereder i pensionssystemet och det som av hans efterträdare socialförsäkringsminister Ulf Kristersson (M) kallat för pensionssystemet 2.0. Både balanseringen, PPM-systemet, AP-fonderna och möjligheterna för människor att stanna kvar längre på arbetsmarknaden, har utretts och under hösten ska Pensionsgruppen börja förhandla om sakerna.

Bo Könberg har i dag ingen aktiv roll i politiken, men är ordförande för Pensionsmyndigheten, vilket gör att han fortfarande har en del av
”sina” frågor kvar på agendan. Som stolt förälder till systemet vägrar han att låta barnet flytta hemifrån och smiter in på föräldramötena
trots att hans telning snart är vuxen. – Det är inte bara hans ande som svävar över frågorna. Hela han svävar överallt fortfarande, säger en tjänsteman på socialdepartementet, när jag frågor om Bo
Könberg fortfarande påverkar Pensionssystemet. En av de frågor där han mer direkt är berörd genom uppdraget i Pensionsmyndigheten, handlar
om hur balanseringen och indexeringen av Pensionssystemet kan
göras mer direkt så att man slipper att öka pensionerna ett år för att senare, som det nu ser ut, måste ta tillbaka dem året efter. – Att höja pensionerna mer än någonsin, vilket vi gör i år och sedan, om vi följer reglerna, sänka dem igen nästa år, är ingen höjdare, säger han.
Han kommer till lunch med Pensionsnyheterna direkt från ett styrelsemöte i Pensionsmyndigheten där man just haft den frågan uppe och där man fattat beslut om att lägga ett förslag som bygger på att det blir lite mer av utjämning över åren och att man alltså gör systemet får lite mindre stötdämpare. Balanseringen känslig Han tillägger dock att balanseringen kanske är väl känslig än vad den skulle behöva vara och menar att om man bara tittar på systemets fondstyrka så är den starkare än man trodde att den skulle vara när man skissade på systemets detaljer
på 1990-talet. – Vi har idag ett system som är ännu tryggare än vad förhandlarna förutsåg när vi la fast reglerna för det nuvarande systemet. När det var som minst pengar i AP- fonderna, när den sista 40-talisten skulle lämna systemet, då var fondstyrkan beräknad till lägst 0,5. Nu beräknas fondstyrkan då uppgå till drygt 2,3. Det gör att systemet ser starkare ut än vad vi trodde, säger han och undrar lite över varför inte
pensionärsorganisationerna inte tittat på den delen. Om den ansvariga myndigheten rapporterar 2,5 i fondstyrka, skulle kanske pensionärsorganisationerna argumentera för att det inte behövs någon broms på fem år, även om det ännu inte gjort det. Han tillägger att han redan satt dem på spåret vid ett folkpartimöte häromveckan, där både SPF och PRO fanns i publiken, även om han själv inte tycker att man borde koppla ur bromsen. Även om han vidhåller att systemet kommer att hålla till nästa istid, så betyder inte det att inget kan behöva förändras. Då handlar det om detaljer. I allt väsentligt tycker han att ätteläggen inte på något avgörande sätt gjort sina föräldrar besvikna. – Det är fortfarande min uppfattning och min bedömning att systemet kommer att hålla till nästa istid. Då har jag förstås aldrig menat att det skulle bibehållas med alla kommatecken eller semikolon bland de hundratals bestämmelser som ligger till grund för pensionssystemet.
Att man inte skulle behöva ändra något under 8 000 år har
jag förstås aldrig trott, säger han.
De fundamentala sakerna behöver man alltså inte göra ett dugg åt innan
permafrosten kommer. Modellen med avgiftsbestämda pensioner, raka rör mellan intjänande och pension (där det är politiskt möjligt), följsamhet mot livslängden och någon typ av inslag av premiepension är sådant som man inte ska röra i, enligt honom. – De 4-5 fundamentala sakerna ligger kvar. Det är min bedömning. Om jag har fel kanske det visar sig först efter min bortgång, säger han. Bland fundamenten ryms inte antalet AP-fonder. De har ju nyligen utretts av buffertfondutredningen under Mats Langensjö, som föreslog tre fonder istället för dagens fem. Och utredningens experter valde att trotsa direktiven och tyckte att det skulle vara nog med en fond och en nyskapad premiereservstyrelse, som skulle lämna uppdrag till den förvaltande fonden. Det är ett förslag som Bo Könberg inte tror på och som han givit uttryck för i en reservation till Pensionsmyndighetens remissvar på utredningen. Anledningen är att man med en enda fond ökar risken för att man går vilse på kapitalmarknaden och alltså kan trampa snett om man inte har flera fonder. – Jag vill inte ha all ägg i samma korg. Självklart ökar risken om man har en fond istället för flera. Jag har dessutom svårt att se att man ska få så enorma stordriftsfördelar med att ha en fond i stället för tre. Han tillägger att han ”gissar” att det kommer att bli tre APfonder i slutänden och det låter lite som om han vet mer, apropå den Könbergska ande som svävar över det mesta som rör Pensionssystemet. – Jag tror inte att det blir någon politisk uppgörelse om att inrätta en fond, vare sig de facto eller på papperet. Eventuellt kan partierna komma överens om en premiereservstyrelse men då inte en som har all makt i världen, säger han.
Om han inte gillar centraliseringen av AP-fonderna och den nya
styrningen med överrock i form av en ny Premiereservstyrelse är han
mer förtjust i Ingemar Erikssons ålderspensionsutredning.
Lite fåfängt konstaterar han också att många av utredningens förslag
varit i Könbergsäcken innan de kom i Erikssonpåsen.
– En hel del liknar det jag skrev i en debattartikel i DN i fjol. I huvudsak
tycker jag att det är alldeles utmärkta förslag, men jag tycker att införandet går lite för långsamt. Hade jag fått bestämma, hade jag nog sett till att få igenom de där grejerna något eller några år tidigare, säger han. Här tar han särskilt upp höjningen av LAS-gränsen från 67 till 69 års
ålder, något som man kan klara med ett enkelt riksdagsbeslut.
– Man behöver ju inte vänta i flera år för att höja rätten att stanna kvar i anställningen. Det kan man ju göra till 2016 och i slutänden är det riksdagen som äger frågan, inte parterna, säger han. Han var med om att fatta beslutet om den förra höjningen av LASgränsen, något som resulterade i att Sverige blev anmält till FN-organet ILO.
– TCO och LO gick till ILO i Geneve och försökte sätta Ingela Thalén i ILO-fängelset. De fick rätt. ILO ansåg att det var ett stort ingrepp i löntagarnas friheter att ge den som vill möjlighet att stanna
kvar i anställningen till 67 års ålder. ILO hade hål i huvudet.
Avtalsparterna är visserligen fridlysta i den svenska demokratin.
Och parterna bidrar de bidrar till att hålla nere utträdesåldern genom att göra det fördelaktigt att lämna arbetslivet i förtid så har man möjligheter att åtgärda det, enligt Könberg. – Det man kan göra i en demokrati
är att låta riksdagen bestämma att privata pensionsförsäkringar och tjänstepensioner som medger ett tidigt utträde ur arbetsmarknaden inte ger avdragsrätt, säger han. Det hör till saken att han själv inte
använt skattehotet mot parterna, något som han förklarar med att
det då var flera andra partier som inte ville. – Jag lärde mig som liten är att man inte ska hota med det man inte är beredd att göra. Parterna har
ett starkt inflytande i det svenska samhället och vissa partier är känsligare än andra när det gäller avtalsparterna.
Stefan Engström har utrett om man kan göra om PPM-systemet, för att göra det mer överskådligt och effektivt. Pensionsgruppen har velat ha belyst om man kan göra något åt att det blir så stora skillnader i utfall mellan spararna, eftersom de olika fonderna ger olika avkastning. Vidare har Ulf Kristersson flaggat för att man helst vill hitta något bra system för
att minska antalet fonder. I vart fall vill han inte ha fler än de 823, som är dagsnoteringen. Engström visar på ett vägval där man endera socialiserar
PPM-systemet genom att ersätta de 823 fonderna med 1-10 statligt upphandlade fonder, för att ge spararna valfrihet i risknivå. Däremot blir det ingen möjlighet att välja fonder i form av varumärken, något som utredaren menar inte står i förarbetena till systemet. Alternativt ansar man i rabatten genom att ställa hårdare krav på fonder som får delta och förser förvaltarna med ett statligt pristak som gör att man röker ut de dyraste fonderna ur systemet. Att en liberal, som Bo Könberg, skulle sparka bakut över socialiseringen i det första vägvalet är inte att förvånas över. Däremot låter han preliminärt redo att acceptera delar av den andra vägens val, även om man inte då når de besparingar på 2 miljarder kr om året, som Engström räknat fram att man kan spara genom en ”socialisering”.
– Valfrihet är mycket värt, konstaterar han och tillägger:
– Om man vill ha system för att begränsa antalet fonder, kan det vara värt att hitta modeller för det, men jag vill inte ha några upphandlingar. Man kanske ska ha minst en promille av pengarna eller något för att få vara med, spånar han. Han tillägger att han tycker att det är bra att utredaren inte vill slopa systemet utan att han tvärtom i sin utredning skriver att ”det finns ett värde med en fonderad del av den allmänna pensionen”, säger han.
Men särskilt missnöjd är han inte med PPM-systemet heller, även om han gärna skulle se att man hittar sätt att begränsa PPM-rådgivarnas
verksamhet eftersom de ofta kostar mer än det smakar. Men det är frågor på marginalen och som inte innebär att det är något fel på den
fundamentala idén med systemet. Det står helt klart att Bo Könberg är lika engagerad i Pensionsfrågorna som när han hade ansvar
för dem i regeringen. Och hans 67 år är absolut inget hinder för att
fortsätta att jobba, något som han är ett tydligt bevis för. Och när jag
frågar när han tänker gå i pension – på riktigt – säger han bara: – Till 75!
Att döma av hans egen entusiasm och sitt engagemang känns det dock som alldeles för tidigt. Prognosen ska nog snarare
vara att Bo Könberg kommer att fortsätta att jobba med Pensionssystemet – till nästa istid?

Ur Pensionsnyheterna Analys nr 6, 2013