25 apr 2013 12:59

Kommentar: Var går gränsen?

Carl B Hamilton(FP) kan mycket väl ha rätt. Lagen som träder i kraft idag är ett sätt att täppa till en lucka som inte borde funnits där från början. Egentligen inte någon stor sak.

Men vi kan se det här ur en annan vinkel; regeringen, eller mer specifikt Finansdepartementet, har bestämt sig för att ändra i försäkringsrörelselagen och lagen om bank- och finansieringsrörelse och det har man gjort utan att känna att man behöver inhämta synpunkter från de branscher som berörs. Istället har man inhämtat muntliga synpunkter från Finansinspektionen, Riksgälden och Bolagsverket. Men varken detta eller något annat har dokumenterats.

Av Lagrådets skrivelse framgår det att det inte upprättats några offentliga handlingar alls. Det har alltså varit praktiskt taget omöjligt för någon utanför Finansdepartementet att ens känna till att lagen är på gång, än mindre kunna ta reda på innehållet eller ta del av förarbetena.

”I förevarande lagstiftningsärende är det, i vart fall för Lagrådet, okänt vad de tre tillfrågade myndigheterna har haft för synpunkter. Det är också oklart varför inte även andra intressenter som t.ex. företrädare för banker, berörda bolag och föreningar m.fl. inte har beretts tillfälle att lämna synpunkter. Dessa brister i beredningen är särskilt allvarliga mot bakgrund av att hela beredningen tydligen skett helt utan insyn och utan att några allmänna handlingar har upprättats”, skriver Lagrådet i sitt yttrande.

Bristerna är så stora att Lagrådet menar att lagen inte ens borde införas. Men det tog alltså Riksdagen inte hänsyn till.

Så för att summera; Finansdepartementet har utan att upprätta några som helst handlingar, utan att rådfråga någon utomstående och mot Lagrådets uttryckliga önskan, fått Riksdagen att godkänna en lag som påverkar alla försäkringsbolag, banker och andra finansbolag i Sverige.

Det kan säkert vara som Carl B Hamilton säger, att det här inte är någon stor fråga. Men hur stor och viktig måste nästa lagändring vara för att man från regeringens håll ska tycka att det är mödan värt att följa praxis för lagstiftningsarbete och faktiskt använda sig av den demokratiska process som ska följas? Vad krävs för att de som berörs ska få delta i processen?