15 apr 2013 12:25

Vi kommer att jobba längre framöver – men inte tillräckligt

I dagarna har regeringens utredare Ingemar Eriksson levererat sitt betänkande om hur vi ska göra det möjligt att jobba längre, bland annat med den så kallade riktåldern för pension. Den är då en sorts indexering mot förväntad återstående livslängd som ska visa hur länge man kan behöva stanna på jobbet för att få en rimlig pension, en sorts statligt ickevalsalternativ.

I regeringens vårproposition skriver regeringen att utträdesåldern ur arbetslivet kan väntas stiga framöver och pekar på bland annat bättre hälsa och det faktum att allt färre har fysiskt krävande jobb, i förhållande till vad som gällt tidigare.

Regeringen menar också att utbildningsnivån är högre i dag än tidigare och personer med högre utbildning lämnar arbetsmarknaden senare än de utan högre utbildning.

År 1970 skedde det genomsnittliga utträdet från arbetsmarknaden vid 61 års ålder för kvinnor och 66 (!) år för män. (Då var pensionsåldern 67 år, vilket ändrades 1974.)

År 2011 hade utträdesåldern för kvinnor höjts till 63 år medan männen gick i pension vid 64 års ålder. Fram till år 2024, alltså på 10 års sikt, räknar regeringen med att kvinnor ska stanna på arbetsmarknaden till 64,3 år och män till 64,8 år.

Det räcker inte på långa vägar för att kompensera för ökningen av den förväntade återstående medellivslängden vid 65 års ålder.

Den har sedan 1970 ökat med 4,2 år för kvinnor, från 17 år till 21,2 år. Motsvarande siffror för män är en ökning med 4,3 år, från 14,1 år 1970 till 18,4 år 2011.

Återstår att se om den föreslagna riktåldern för pension kan införas och om skatterabatter till grå pantrar kan ge någon turboeffekt på senareläggningen av pensionsåldern.