15 mar 2013 12:30

Kommentar: Risk att alla får lasagne

Idag kunde Collectum äntligen berätta varför man valt ut de leverantörer man gjort i ITP-upphandlingen. Ser man till resultatet är spararna att gratulera. Priserna har sänkts ytterligare. De priser som man nu får ligger mil ifrån vad man kan komma över på den öppna marknaden.

De dyrare fonderna, företrädesvis i Asien och på tillväxtmarknader, kan nu köpas för en total avgift på 0,8 procent. Det är mindre än hälften av vad det kan kosta att köpa fonder i de här kategorierna, om man köper dem över disk på banken. Det blir intressant att höra hur man på bankerna i fondbolagen kan försvara hur skillnaden kan vara så stor, när det i många fall handlar om samma fonder.

Det har dock redan börjat mumlats om att utbudet nu börjar bli alltför likriktat i och med att alla leverantörer målstyr mot de kriterier som Collectum lagt fast i underlagen. Det gör att skillnaden mellan bolagen är liten och att man kan fråga sig om det för en sparare verkligen går att göra ett vettigt val mellan de fem fondförsäkringsbolag som valts ut, eftersom de verkar klonade på varandra. Kanske hade det räckt med ett fondförsäkringsbolag…

Collectum har valt den trygga vägen och utvärderar bara parametrar som är lätta att kvantifiera och mäta. Det gör att pris och historisk rating från Morningstar fått fälla avgörandet, något som gör att man får lätt att försvara sina val. Man slipper också ägna sig åt någon subjektiv eller framåtblickande modell för hur väl man kan tänkas klara av förvaltningen i framtiden.

Om man talar med professionella kapitalförvaltare så är det en metod de aldrig skulle använda. Där menar man att det ofta är så att aktiefonder som har hög rating normalt tappar i avkastning över tid, eftersom kapitalet söker sig dit och att man inte klarar av att placera framgångsrikt när inflödena blir för stora.

Ett problem är dock att pris/prestationsvalet leder till ett mycket likartat utbud och det är, åtminstone inom fondförsäkring, svårt att se några tydliga skillnader mellan bolagen, förutom att vissa erbjuder 15 fonder och andra uppemot 20.

Lite grann blir det som när man handlar på Lidl. Man vet att det blir billigt men utbudet är begränsat. Det duger inte att göra en inköpslista med ett recept i hand för att laga middag, eftersom vissa varor inte ingår i sortimentet. Drar man det ännu längre kan man säga att utslätningen lett till att varubeteckningarna ersatts med ordet ”Mat”.

Skribenten Jan Gradvall påpekade i förra veckans DI-weekend att upphandlingar som ensidigt fokuserar på pris leder till utslätning. I hans fall handlade det om filmmusik där man numera använder billigare remakes, som låter nästan som originalet för att spara pengar. Hans slutsats var att upphandlingspressen ledde fram till – just det – lasagne. En vara där bara namnet var på riktigt och innehållet det billigaste som gått att uppbringa.

Frågan är bara om det finns utrymme för fler upphandlingar eller om man i och med den nu avslutade kommit till vägs ände. Det är ju inte troligt att det går att pressa priserna ytterligare.
Helt klart är att det nu inte kommer att gå att konkurrera med ickevalsalternativet i Alecta Optimal. De kommer att regera framöver. Med de miljarder som de kommer att samla på sig framöver kommer ingen komma i närheten av deras stordriftsfördelar. Redan nu ser man att den troligaste konkurrenten om ickevalet, Skandia Liv, tar dubbelt så mycket betalt. Då blir det svårt att vinna parternas gunst, eftersom det (nästan) bara är priset som räknas när man ska göra lasagne.