29 mar 2012 12:28

Svårt att utkräva ansvar för låga pensioner

Pensionsbluffen – Tryggheten som gick upp i rök. Så heter en nyutkommen bok av ekonomi­ journalisten Joel Dahlberg, för närvarande verksam på Svenska Dagbladets Ekonomiredaktion. Han har ett förflutet på flera av de stora ekonomiredaktionerna och 2009 gick han framgångs­ rikt till storms mot bankerna i boken ”Bankbluffen” som sålts i 15 000 exemplar.
Den här gången har Joel Dahlgren tagit på sig ett betydligt besvär­ligare uppdrag än att visa på hur banker skinnar sina kunder ge­nom att ta hutlöst betalt för fond­sparande i indexnära fonder eller höga marginaler på bolån, vilket var tacksamma mål i hans förra bok.

Här har han istället bestämt sig för att leda i bevis att svenskarna bli­vit lurade i och med att pensions­ nivåerna i det nya pensionssyste­met kommer att bli för låga. Trots att han har intervjuat ministrar och tjänstemän är det ingen som vill uttala sig om vilken nivå som är tillräcklig, varför det blir svårt att hitta var själva bedrägeriet upp­ stått. Detta eftersom pensionerna ”blir vad de blir”, något som är sys­temets grundbult. All risk har flyt­tats över på individerna, som alltså måste sväva i ovisshet under livet vilken pensionsnivå de kommer att få. Det är något som är tacksamt för den politiska makten men oöverblickbart och besvärande för individerna men också ett problem som gäller alla avgiftsbestämda pensionssystem.
Det svenska systemet är följsamt mot samhällsekonomin vilket in­nebär att med få yrkesaktiva och många pensionärer ansträngs sys­temet med effekten att pensioner­na sänks genom att politikerna bestämt sig för att införa ”bromsen” eller balanseringen.

Men det som börjar med ett korståg mot systemets ohållbara principer och ett underförstått vurmande för principerna för det förmånsbestäm­da ATP­systemet, rinner till slut ut i sanden. Vi får reda på att vi an­tagligen kommer att behöva jobba längre än till 65 års ålder för att möta den ökade medellivslängden, men att många inte kommer att klara av det och därför kommer att få pensioner som de inte kan leva med.
Till slut blir det en jakt på väderkvarnar eftersom författaren aldrig lyckas hitta någon som är skyldig och att det blir problem­atiskt att utkräva ansvar. (De 1,4 miljoner kr som Pensionsmyn­dighetens kick­off kostade under 2010 och som Dahlberg ägnar ett kapitel åt hade dock inte bidragit till att förbättra balanstalet.) Inte heller har han hittat något annat pensionssystem att rekommendera som skulle vara lämpligare eller bättre anpassat till i en situation med ständigt stigande medellivs­längd och olika stora generationer.
Stort beröm förtjänar han dock för de mycket pedago­giska genomgångarna av de mer komplicerade delarna av inkomst­ pensionssystemet som styr inne­ hållet i det orangea kuvertet. Han inleder också en bra diskussion om det låga utbytet som ett helt yrkesliv med låg lön ger i förhållande till garantipensionsnivån, men även här utan förslag till förändringar. Den frågan diskuterades ingående av pensionsgruppen och center­ partisten Åke Pettersson försvarade då den blygsamma skillnaden mellan inkomst­ och garantipension med orden ”raka rör i botten kräver ett hjärta av sten”.
Den senare halvan av boken är en genomgång av 72 av de populäraste premiepensionsfonderna, något som kan vara till hjälp för den som vill få inspiration till en vårstädning i premiepensionsportföljen, även om rekommendationerna mestadels är vaga, vilket gör att det kan vara svårt att utkräva ansvar (sic!) av för­fattaren om det skulle gå åt pipan.
Så det som börjar med ett krig slutar med kapitulation – inför verkligheten. Det finns ju bara tre sätt att höja pensionsnivåer – om de visar sig otillräckliga. Öka avsättningarna, höja tillväxten eller förlänga arbetslivet och inget av dem förordas på allvar i boken.

Pensionsbluffen. 
Joel Dahlgren. 
Ordfront förlag ISBN:978­91­7037­549­1

Ur Pensionsnyheterna Analys nr 3, 2012