29 mar 2012 11:50

Vart tog tradförsäkringen vägen?

Uttrycket ”en spade är en spade” används för att man ska kalla något för vad det är och inte något annat. I fallet med begreppet ”traditionell försäkring” har det blivit snart sagt omöjligt att använda begreppet på ett heltäckande sätt. Nya varianter som kommit till uppfyller inte de krav som renläriga såg som förutsättnin­gar för att man skulle få kalla en försäkring för ”traditionell”. Istället har det uppstått en lång rad nya former som gör marknaden än mer oöverblickbar för konsumenterna – men som bättre rimmar med tidsandan och de nya regelverken, inte minst den kommande flytträt­ten.
För Camilla Larsson på AMF, som är ett bolag som är på god väg att vidareutveckla den gamla varianten av traditionell försäkring, är det här ett led i en utveckling, inte så an­norlunda från den som vi varit med om på TV­området.
– När jag ber min dotter att sluta titta på TV så tar det bara någon minut innan hon tittar på SVT Play via datorn istället. Det är ju inte att titta på TV för henne och lite grann är det samma utveckling som vi ser när det gäller tradlivförsäkrin­garna. Pensionslösningarna som kunderna efterfrågar finns kvar men tekniken att leverera förändras hela tiden genom anpassningar, säger hon till Pensionsnyheterna.
Det finns ett antal skäl till att AMF, bolaget som är en av den traditionella försäkringens främ­sta företrädare, bestämt sig för att skruva i produkterna.
Ett viktigt skäl till förändringarna är de kommande regelverken för sol­vens i kombination med långa ga­rantier. Till det kommer den ökade rörligheten och kraven på individu­ell anpassning av försäkringarna. Men det kanske viktigaste skälet är flytträtten som kan komma att bli allmän och gälla inte bara inom de olika kollektivavtalsområdena utan även mellan dem.
– Om Livförsäkringsutredningen kommer att föreslå flytträtt mellan de olika kollektivavtalsområdena vet vi inte än. Men om utredningen trots allt kommer att föreslå det, måste vi ha produkter som möjlig­ gör det, säger Camilla Larsson.
Försvararna av traditionell försäkring ”som den var förr” brukar peka på ett antal egenskaper som försäkringarna hade.
– I en traditionell försäkring har man utfäst ett nominellt garanterat belopp och den har bedrivits i en ömsesidigt bedriven verksamhet. Det har gett rätt till återbäring utöver det garanterade beloppet, ofta med utjämn­ing.
– Den har även innefattat ett ”solidar­itetskontrakt” för utjämning av försäkring­srisker och fi­nansiella risker och avkast­ning i kollektivet, säger SEB Trygg Livs aktuarie Mårten Ajne när jag ber honom beskriva en ”riktig” traditionell försäkring.
Länge var produkten också mycket likartad mellan bolagen men produktutvecklingen har lett fram till ett antal olika varianter som dels avser helt nya produkter men även anpassningar av de gamla.
I de fall man har gamla avtal som löper med höga nominella garantier och med långa avtalstider, ibland så höga som fem procent årligen, har bolagen sett till att skapa sär­skilda placeringsportföljer för just dessa produkter.
Det gäller främst i de vinstutde­lande bolagen som inte vill löpa risken att få skjuta till pengar om man inte uppnår garantinivån om man tar för hög risk. I praktiken får kunder med höga garantier bara obligationer i sina portföljer och om räntan inte räcker till tar man pen­gar från kundens villkorade åter­bäring.
Den modellen ligger mil ifrån den renläriga tradförsäkringen och skapar ett jämförbarhetsproblem, om man som kund vill kontrollera vilket bolag som haft den bästa avkastningen historiskt.
Tidigare var bolagets totalavkast­ning viktig, men den blir allt mindre relevant. Man måste ju veta vilken portföljtyp man vill jämföra sig med varför det kan finnas tre fyra eller fler ”totalavkastningar” i samma bolag.
Bolagen har också anpassat ga­rantierna till att bättre rimma med marknadsräntorna, något som FI länge tjatat om.
De låga räntorna på långa obli­gationer som plågat livbolag och pensionskassor under de senaste åren i kombination med kravet på matchning har lett till att bolagen ofta övergått till så kallade premie­garantier eller 0­ränta. Det innebär att man bara garanterar summan av de insatta premierna, inget annat.
Med den tekniken tar nya premier inte något stort solvensutrymme, de bidrar ju inte till att blåsa upp skulden när den ska marknads­ värderas mot det rådande rän­teläget. Den typen av produkter är numera vanliga på snart sagt alla kryssmarknader, även om de olika parternas önskemål har gjort att de inte alltid är identiska. AMF har till exempel en variant i ITP och en an­nan i PA 03 och KAP­KL.
– Om det finns flytträtt måste man ha en produkt som går att flytta på ett enkelt sätt. 2010 valde vi avkastningsränta för alla avtals­ områden. Vår ambition är att gå över till den nya moderna varianten av trad. Men vi tar ett område i tag­et, säger Camilla Larsson.
Här kan det bli kaos i den administrativa processen om livförsäkringsutredningen och där­ efter riksdagen bestämmer sig för att öppna alla dammluckorna och tvinga framflytt inte bara inom kollektivavtalsområdena utan även mellan.
– Ett sätt att hantera detta är via ett centralt nav eller åtminstone via gemensamma regler kring hanterin­gen av flyttarna, säger hon.
För att klara av flyttar krävs att man i varje ögonblick vet exakt vilket belopp en kund har rätt att flytta. Det gör att det blir svårt att ha en konsolideringsfond med pengar som ska fördelas med fördröjning.
Det skulle ju innebära att kunderna skulle kunna få med sig för mycket, eller för lite, om de skulle vilja flytta ut.
– Vi var tvungna att göra något åt de arbitragemöjligheter som skapas i en värld där flytträtten blir mer allmän. Det ska inte gå att spe­kulera mot konsolideringen genom att gå in och ut ur försäkringen, berättar Fredrik Nordström, chef för affärsutveck­ling på AMF.
För att und­vika att det ska gå att spe­kulera mot kon­solideringen har man i flera bolag infört avkastnings­ränta, snarare än utjämnad åter­bäring. Den gör att bolagets total­ avkastning läggs in på kundens konto varje månad eller kvartal, oavsett om den är positiv eller negativ. Man rensar alltså bordet vid varje utskiftningstillfälle och det blir inga pengar som flyter omkring i konsolideringsfonden och som ska användas för att jämna ut svackor i perioder med låg avkastning.
På så sätt skyddar man sig också mot risken för återtag av allokerad återbäring, något som varit säll­synt men som ändå inträffat. Det var för övrigt spekulation inför ett kommande återtag som AMF:s dåvarande vd Christer Elmehagen ägnade sig åt genom att flytta hela sitt kapital till en fondförsäkring, för att slippa vara med om ett återtag. Den händelsen var naturligtvis inte skälet till att AMF övergav modell­ en med utjämnad återbäring, men den har säkert bidragit till att göra förändringen möjlig.
Med avkastningsränta finns risken att kunderna kan få se sitt sparande minska i värde under spartiden, något som man med utjämnad åter­bäring oftast slapp vara med om. Men enligt Camilla Larsson är det ingenting som kunderna förefaller ha något emot.
– När vi beskriver den här model­len för kunderna och berättar att de kan ha svängningar i kapitalet under spartiden om det till exempel gått dåligt på aktiemarknaden, så tycker de inte att det är något konstigt. Däremot vill de inte ha svängningar i kapitalet strax innan de går i pen­sion. Av det skälet har vi nu produk­ter där vi ökar det garanterade be­ loppet i kronor per månad de sista åren innan pensionsdagen, säger Camilla Larsson.
Det här är en modell som även Skandia Liv erbjuder inom ITP som av dem kallas Garantipension Plus.
Det som händer är att kundernas uppnådda återbäring används inför pensioneringen för att köpa in nya garanterade belopp så att pen­sionen i så stor utsträckning som möjligt ska kunna vara garanterad och alltså inte kunna falla kraftigt i värde.

För att göra det möjligt krävs det att man har en portfölj som passar för garantierna som läggs till i slutet. I AMF:s fall har man där delat bo­lagets placeringsportfölj i två delar; en försiktig och en mer aggressiv, alltså med låg respektive hög risk. Sen är det bolaget, som utifrån den aktuella kundens ställning, nivå på återbäring och hur mycket solvens­ bidrag som just det avtalet ger, på eget bevåg lägger pengarna i den ena eller den andra portföljen. Vilken portfölj man hamnar i kan också än­dras över tiden beroende på det en­ skilda kontots utveckling. Dessutom måste en intresserad kund också ha koll på i vilken av portföljerna kapi­talet hamnat för att utläsa avkastnin­gen. Skillnaden mellan portföljerna kan vara betydande. För fjärde kvartalet 2011 är avkastningen i högriskportföljen, ­8,8 procent, och i den försiktiga portföljen, +4,1 pro­ cent, alltså ett spann på nästan 13 procentenheter.
– Jag tycker att vi med våra nya produkter faktiskt klarar av att bibehålla fördelarna med den tra­ditionella förvaltningen för kunder som vill slippa bry sig om hur deras sparande placeras hela tiden, sam­ tidigt som produkterna nu anpas­sats till den nya världen där flexi­biliteten blivit större, säger Camilla Larsson.
Ur ett konsumentperspektiv kan man dock undra över om valet av pensionsförvaltare eller förvalt­ningsform blivit lättare eller svårare än när alla sålde samma ”trad­trad” som den ibland kallas.
Den produkten går för övrigt att nyteckna fortfarande, men då med extremt små möjligheter till indi­viduell variation. Och många bolag har helt enkelt stängt för nyteck­ning, till exempel i HandelsbankenLiv, SEB Trygg Liv Gamla eller i Länsförsäkringar Liv.
Den gamla tradden beskylldes för att vara obegriplig och orättvis i och med att graden av individu­alisering var låg och att ordet soli­daritet ibland gjorde att vissa delar av försäkringskollektivet fick mer av avkastningen än andra.
Men ordet ”rättvisa” är i dag tyd­ligare kopplad till individen och det som kallades ”solidaritet” inom ett kollektiv eller ett bolag är ett be­ grepp som långsamt håller på att mönstras ut i takt med att de gamla spararna dör.
Det är definitivt en anpassning till tidsandan men frågan är om moderniseringen faktiskt lett till att kunderna fått det lättare att förstå hur sparandet fungerar. Det har gått från att vara kollektivt, obe­gripligt och svårgenomträngligt till att bli individuellt, obegripligt och svåröverblickbart. Antalet olika portföljer som bolagen använder har svällt från en per bolag till ib­land fyra eller fem, en exponentiell ökning.
Att numera peka ut den mest framgångsrika aktören bland de ”nya” tradlivprodukterna låter sig inte göras.
– Jag tror att man på sikt måste hitta mått som gör det möjligt att jämföra produkterna på ett enkelt sätt. Det måste gå att skapa någon sorts ”kilopris” eller ”jämförpris” på pengar och hitta bättre sätt att jämföra avkastningen för att skapa överblick, säger Camilla Larsson.
Helt klart är dock att den gamla tradförsäkringen med utjämnad återbäring är på väg bort. Detta samtidigt som det i de oroliga tiderna verkar finnas de som gärna vill ha den tillbaka.
Men parternas upphandlingar, det låga ränteläget och kravet på flytträtt har lett fram till att just den produkten har hamnat på listan över utrotningshotade raser. För konsumenterna kan det betyda att det blivit lite lättare att överblicka värdet av sin egen försäkring lö­pande. Att jämföra om den varit bättre eller sämre än grannens låter sig dock inte göras utan en större undersökning.
Allt beror på vem du är och i vilken portfölj dina pengar hamnat. ”Ge mig ditt personnummer och jag ska säga dig om ditt sparande varit konkurrenskraftigt eller inte”, typ.

Ur Pensionsnyheterna Analys nr 2, 2012