29 mar 2012 11:10

Nu är det dags för Folksam att kliva fram ur skuggorna

Folksams vd Anders Sundström har gått från jobbet som socialdemokratisk minister och riksdagsman till att först bli bankdirektör och sedan åtta år vara vd i det kundägda folkrörelsebolaget Folksam, som nyligen valdes till ”årets livförsäkringsbolag” av Söderberg & Partners. Bolaget, som länge var lite av branschens fula ankunge, har bättrat på såväl sitt rykte som sina finanser. Det skapar möjligheter för en strateg, även om en av hans drömaffärer gick åt pipan nyligen.
Anders Sundström är inte alls fär­dig med Folksam och han har inga planer på att pensionera sig efter åtta år på vd stolen, trots rykten om det i den rosa tidningen. Tvär­tom. Han vill mycket hellre använda Folksams numera starka finanser för att göra bra och stora affärer, även om han fick nobben av Old Mutual för att köpa upp Skandia.
– Jag har varit med under hela den här uppbyggnadstiden, det som har varit den jobbiga resan i bolaget. Nu vill jag vara med i det nya läget, för nu kan vi agera. Nu kan vi med trovärdighet säga till Old Mutual att vi vill köpa Skandia, även om en del höjer på ögonbrynen, säger han till Pensionsnyheterna, när vi träffar honom i Folksamskra­pan i slutet av mars.
Han berättar att han haft ögonen på Skandia länge eftersom han re­dan från början sett att ”Old Mutu­als ägande inte varit någon höjdare för Skandia AB”.
– Jag träffade Old Mutual för mer än ett år sedan. Vi diskuterade en lösning som var lik den som nu blev affären. Vi var långt gångna i våra diskussioner, men de valde Skandialösningen och den var nog fördelaktigare för OM. Vi hade svårt att komma upp i de synergier som Skandia räknat med, varför vi inte kunnat betala lika mycket, som Skandia Liv till slut gjorde.
Av Anders Sundström får man lätt intrycket av att det från början var hans idé att köpa ut Skandia ifrån Old Mutual men att det aldrig kom till någon förhandling förrän Skan­dia Liv la sitt bud.
– När man diskuterade priset så var vi inne och förhandlade. Men det var aldrig någon riktig bud­givning. I vart fall inte för oss. Vi berättade för OM vad vi ville göra och sen gick de hem och gjorde det själva. Det blev ju en ren intern­affär. När den affären var gjord sa vi så här; om Finansinspektionen gör bedömningen att man kan be­tala 22,5 miljarder kr för Skandia AB och att det gynnar Skandia Livs försäkringstagare, då kan vi lägga ihop Skandia Liv med Folksam och åstadkomma ytterligare synergier och då betala mer för aktierna i Skandia Liv än de 600 000 kronor­na som det nu blir fråga om, säger han.
För alla som varit i den svenska livförsäkringsbranschen under de senaste decennierna är en sam­manslagning av Skandia och Folksam lite mer otänkbart än att Hammarbys supportrar självmant skulle ta på sig AIK­tröjor eller stäl­la sig i Djurgårdsklacken. Skandia och Folksam har varit varandras motpoler, men det är ingenting som oroar en strateg som Anders Sundström.
– Hemma i Norrbotten hade vi hockeylagen Kiruna AIF och IFK
Kiruna. Tjänstemännens grabbar spelade i IFK medan jobbarnas killar spelade i Kiruna AIF. Efter en sammanslagning är det nu ett hockeylag och det går bra för dem. Jag är övertygad om att det går att överbygga de skillnader som finns. Det finns ett behov av att skapa ett stort, starkt, svenskt bolag som erbjuder traditionella försäkringar, vilket både vi och Skandia Liv gör.
– De här traditionella livbolagen gör inte bara nytta i form av pen­sioner. De är också väldigt vik­tiga för att åstadkomma tillväxt och produktivitet i Sverige. Det är ofta de som tar de långa åtagandena mot företag vid nyemissioner och hjälper till med kapitalförsörjningen. I den meningen tycker jag att det är bra att Skandia Liv gör den här af­fären. Det är bra om vi har blågula bolag. Jag ser inga problem med rött och blått. Jag tror att en krona är en krona. Den är inte röd eller blå.

När man pratar med Anders Sund­ström känns det ibland som att han fortfarande är minister i en socialdemokratisk regering, vilket han var under åren 1994 – 1998. Han är tydlig med att man måste se till att värna det svenska i en situation där den finansiella makten är global.
– Tanken med en affär med Skan­dia var att vi skulle skapa ett starkt blågult alternativ i en situation när den finansiella makten är global. Som gammal regionalpolitiker tror jag att det är viktigt att det finns or­dentligt med kapital som ägs och styrs i Sverige.
Under det senaste året har många av de traditionella bolagen klagat över de regleringar som de måste leva med, bland annat när det gäller trafikljussystemet och effekterna av framför allt marknads­ värderingen av skulderna. Få direk­törer har klagat öppet och särskilt mycket till debatt har det inte blivit, även om Anders Sundström ryckte ut till försvar för tradförsäkringen när Peter Norman talade om att bo­lagen var konkursmässiga för att de tagit på sig för mycket risk.
Förklaringen till den uteblivna de­batten är inte bara att ingen säger något, enligt Anders Sundström. Det är svårt att få upp frågan i me­dierna.
– Vi är inte så många som för­svarar den traditionella försäkrin­gen. Bankerna är glada om det går dåligt för den, eftersom ingen bank erbjuder tradliv längre. De bolag som har tradliv är inte börsnoterade vilket gör att de rosa tidningarna inte heller är intresserade. Det finns inga aktieägare som vinner eller förlorar och därför är det svårt att bryta igenom, säger han.
Många av de kritiserade reglerin­garna har avsändaren i Bryssel och här passar han på att ge Sverige en känga för att vi alltid ska framhäva oss själva i alla diskussioner och förklara för alla andra hur de borde göra.
– Sverige har haft en väldigt hög svansföring när det gäller eurolän­derna. Vi har berättat hur hårda tag det krävs och hur tuff man måste vara för att klara av att få budget­arna i balans och hur duktiga vi är i Sverige. När det sedan visar sig att även vi har behov av särlösningar, både på bank­ och försäkringssi­dan, så får vi på käften för att vi har varit så stöddiga tidigare.
Det ligger lite av självkritik i ut­talandet och han berättar själv hur det var när han var med på minister­ rådsmötena på 90­talet.
– Bredvid mig satt en finländare. Han sa ingenting förrän det rörde något som var väldigt viktigt för Finland. I övrigt höll han med och tyckte att allting var bra. Vi svens­kar förklarar ständigt hur duktiga vi är och det får konsekvenser. Vi får svårt att hävda att vi behöver sär­ regler, när vi så tydligt berättat att ingen annan behöver det.
Anders Sundström gillar avtalspar­terna och tycker om att de ”tar an­svar och värnar den traditionella försäkringen”, något som han är påtagligt nöjd med eftersom han själv säger sig vara ”en stark an­hängare av produkten”. Den är för övrigt en storsäljare i KPA, inte minst beroende på att avtalsparter­na valt ut det bolaget som ickeval på den kommunala marknaden.
– Tradlivprodukten har ett starkt stöd bland arbetsmarknadens par­ter. Det gäller både för de fackliga organisationerna som för arbetsgi­varna som i flera av sina avtal infört regleringar som gör att hälften av pensionskapitalet måste plac­eras i traditionell försäkring. Det behövs eftersom kunskapen ute bland kunderna är så oerhört låg och att kunderna därför är i extremt underläge på den här marknaden. Jag tycker faktiskt att parterna varit bättre på att ta ansvar för pension­erna än vad staten är i det nya pen­sionssystemet.
Han har inte mycket till övers för dem som menar att kunderna klarar av sina pensionsval själva och är inte blyg för att ta sig själv som ex­empel.
– Innan jag blev vd för Folksam kunde jag ingenting om hur man sparade till pensionen eller matematiken bakom aktuariernas jobb eller reservsättning i livbolag. När jag mötte försäkringssäljare, trots att jag var hyggligt insatt, var jag ju helt utlämnad. Ibland hör man folk som säger att ”bara vi får upp minpension.se på banan” så kom­ mer det att skapa en bra maktba­lans. Det blir det aldrig. Jag kan inte se, åtminstone inte den närmaste generationen, någon pensions­sparare som kan jämföra sig med dem som säljer produkterna.
Han säger att han brukar få på skallen när han uttrycker den här åsikten offentligt och att han då ”som vanligt omyndigförklarar folk”. Men han står på sig.
– Om du skulle fråga Sveriges 349 riksdagsledamöter, de är ju ändå hyfsat kunniga, om de själva skulle klara av att fatta beslut om sin egen pension så tror jag inte ens tio procent skulle klara av det. Trots det har vi sagt att det beslutet ska fyra miljoner löntagare själva klara av att fatta. Det är inte klokt, men det är det ingen som pratar om.
En helt annan fråga som fyllt spalterna på senare tid rör Fi­nansinspektionens önskemål att få möjlighet att lagstifta om pro­visionsförbud, för att på så sätt komma till rätta med de avarter som FI sett i förmedlarbranschen. Men frågan är inte så enkel, menar han.
– Ett förbud skulle leda till att många blir anknutna förmedlare, för då är det ok med provision. Sen finns det en svartgrå massa därute som också ägnar sig åt rådgivning men som de ministrar och generaldirektörer som sitter i TV­studiorna inte ser. På stålverket hemma finns det folk som tagit på sig att sköta jobbarkompisarnas PPM­sparande. De tar 500­-600 spänn om året för det och många har hängt på. De har ett Excelark som de sitter hemma och jobbar med och de skulle aldrig fångas av ett förbud.
Anders Sundström menar att det för övrigt inte bara är förmedlare som tar emot provisioner vilket gör att ett provisionsförbud troligen inte alls skulle lösa de problem man ser.
– Problemen handlar ju inte bara om mäklarna. Alla banker som säljer fondförsäkringar drivs ju också av provisioner via sina öppna fondplattformar precis som vi som försäkringsbolag. Jag skulle önska att det gick att skapa ett system med ett större inslag av rådgivning i stället, men vägen dit går nog inte genom provisionsförbud. De enda som jag tror skulle kunna stå för en sådan förändring är avtalsparterna som kan bygger in rådgivning i sina avtal.
Anders Sundström var med i de inledande diskussionerna om det som kom att bli det nya pensions­systemet i Sverige och säger sig vara en varm anhängare av den följsamhet som det ger mot den underliggande ekonomin, något som ifrågasattes häromdagen i de­batten som följde på lanseringen av boken ”Pensionsbluffen”.
– Jag tycker att det är klokt att pensionen är kopplad till vilken produktivitet vi har och hur mycket vi tillverkar. Att frikoppla pensions­ utbetalningar från hur vi sköter samhällsekonomin är hål i huvu­det. Hur hög pensionen blir ligger i hur duktiga vi är på att åstad­ komma produktivitet i samhället. Samma vecka som Reinfeldt sa att vi skulle behöva jobba till 75 års ålder, förklarade AstraZeneca att de skulle lägga ned forskningen i Södertälje. Det finns ett samband. Om AstraZeneca fortsätter att forska i Södertälje, behöver vi inte jobba till 75 eftersom forskningen där skapar mervärden; produktivitet och tillväxt.
Trots att han var med och tog fram det nya pensionssystemet har han inte vant sig vid Premiepen­sionssystemet som han helst skulle vilja lägga ned.
– Jag tyckte redan då att premie­pensionssystemet bara var en dyr omväg. Det var en förutsättning för att öka uttaget av pensions­avgifter och en kompromiss mellan socialdemokraterna och opposi­tionen. Oppositionen ville inte öka skatteuttaget för pensionerna, om de inte fick en privatisering och då blev PPM kompromissen. Det enklaste vore att lägga in det sparan­det i AP­fonderna. Jag vill behålla nivån på sparandet, men undvika en så dyr konstruktion som PPM.
Just nu sitter Livförsäkringsutred­ningen och skissar på ett förslag om flytträtt.
Anders Sundström är lite oro­lig för att utredningen varit ”en bit utanför sina direktiv” och att det därför finns risk att det inte blir mer än en utredning av den, när den väl kommer. ”Det brukar aldrig sluta väl när man går utanför direktiven”, konstaterar han.
– Kravet på flytträtt kommer nästan uteslutande från bolag som har små volymer och som vill komma åt större. Det drivs från försäkringsbolag och fondbolag med höga avgifter som vill förmå folk att flytta in till dem. Kundtrycket är väldigt litet, nästan obefintligt och jag ogillar kundens underläge i flyttsituationen. Jag skulle vilja att kunden hade ett starkare inflytande över det här.
Han menar dessutom att flytträtt bidrar till att sänka avkastningen eftersom bolagen inte kan inves­tera så långsiktigt som de annars skulle kunna göra.
Men det finns ändå två sidor av det myntet.
– Ett argument som talar för flytt­rätt är att det kan skärpa konkur­rensen och tvinga oss att bli lite duktigare och på så sätt kom­pensera för den minskade avkast­ningen. Så det finns nog både för­ och nackdelar med flytträtt. Jag tror att det finns ett antal kassor och stiftelser där fack och arbetsgivare tillsammans inte sköter dem riktigt bra.
Han får en del förslag på affärer där Folksam ska ta över och han ser framför sig att det kommer att komma en konsolidering i bran­schen, även om han nu inte lyck­ades konsolidera Folksam och Skandia.
– Det finns de som ringer och vill ha hjälp. Oftast är det kassor som är i så dåligt skick att det inte är så lätt att hjälpa dem. Men konsol­ideringen kommer och jag tror att det kommer att gå fort. Inte minst bankerna måste fundera över hur mycket försäkringsrisk de sitter på. Det är sällan som försäkring pas­sar speciellt bra i nyckeltalen för en bank.
Här är det lätt att se att Swed­bank som nyligen stängt sin tradi­tionella försäkringsrörelse som ett intressant objekt, men det låter inte på Anders Sundström som att det blir enkelt.
– Det brukar alltid vara svårast att göra upp med dem som hör till familjen... Men som svar på frå­gan, jag ser att det finns massor att göra.

Ur Pensionsnyheterna nr 3, 2012