16 okt 2012 13:48

Parment: Stora problem med provisionsförbud

Nackdelarna med ett provisionsförbud överväger med råge fördelarna. Det menar utredaren Anders Parment som skrivit rapporten ”Konsekvensanalys av olika modeller för att hantera intressekonflikter vid försäkringsförmedling”. Han menar att den bästa lösningen för att skydda konsumentintresset är att genomföra andra åtgärder för att stärka transparensen och samtidigt öka tillsynen.

Som Pensionsnyheterna redan i går rapporterade är de här slutsatserna antagligen långt ifrån det som Finansmarknadskommittén, FMK, väntade sig när man beställde rapporten. Frågan är bara om den 88 sidor långa rapporten kommer att få någon praktisk betydelse över huvud taget, mer än att ge förmedlarbranschen vatten på sin kvarn i kampen för sina ersättningsmodeller.

Slutsatsen är tydlig, ett provisionsförbud skulle innebära fler negativa effekter än positiva. Anders Parment menar att ett provisionsförbud dels är negativt för försäkrings- och förmedlingsbranscherna, dels inte hjälper konsumentskyddet särskilt mycket.

”Sammanfattningsvis skulle ett totalt provisionsförbud mot all försäkringsförsäljning slå hårt mot hela försäkringsbranschen och sannolikt resultera i att konsumenterna i långa stycken skulle komma att bli underförsäkrade. Ett förbud riktat bara mot försäkringsförmedlare skulle omöjliggöra dessas verksamhet i de flesta fall men ha begränsad effekt för försäkringsgivare som säljer genom egen säljkår eller genom anknutna ombud och bör medföra en förskjutning i marknadsandelar till förmån får aktörer med risktäckande kontorsnät. Ett begränsat provisionsförbud, t ex ett förbud mot upfront-provisioner, skulle gynna försäkringsförmedlare med en stor kundstock, minska felförsäljningen, försvåra nyetablering men totalt ge en betydligt lindrigare effekt för försäkringsförmedlarna som grupp”, skriver Anders Parment.

Ett alternativ till mer långtgående beslut kring frågan är att implementera olika åtgärder stegvis. Genom att genomföra åtgärder för att förbättra konsumentskyddet stegvis kan effekten på marknadsstrukturerna minimeras, menar Parment och skriver:

”I ett första steg kan effekterna av ökad transparens, förbättrad tillsyn, striktare tillståndsprövning för försäkringsförmedling samt pågående initiativ till självreglering inväntas och utvärderas. En pågående diskussion om en mer kvalificerad SwedSec-ackreditering för försäljning av sk komplexa produkter och de effekter en implementering skulle ge inväntas. Här kommer också IMD II och MiFID II in med uppdaterade regelverk. Möjligheten till att låta dessa nya regelverk med högre krav på tillvaratagande av konsumentintresset i kombination med ökad transparens, förbättrad informationsgivning, förbättrad dokumentation och andra kvalitetssäkrande åtgärder införas, bör övervägas.”

Först därefter tycker Parment att det borde bli aktuellt mot ett förbud mot upfront-ersättningar och först om det visar sig verkningslöst borde ett totalt provisionsförbud övervägas. Men inte heller ett förbud mot upfront-ersättningar är speciellt lämpligt menar han och skriver följande, med udden riktad mot Finansinspektionen:

“I en mening är ett förbud mot upfront-ersättningar ett substitut för en fungerande tillsyn. Att medvetet bygga in etableringshinder för en marknad försvagar marknadskrafterna och ger en fördel för existerande aktörer med ett bestånd som genererar intäkter. Samtidigt skulle en begränsning i upfront-ersättningen effektivt stoppa den del av felförsäljningen som härrör från höga eller till och med extremt höga upfront-ersättningar för högkostnadsprodukter. Detta synes gälla relativt få fall och möjligen skulle dessa aktörer finna andra metoder för att paketera erbjudanden som inte är särskilt konsumentvänliga”, skriver Parment.

Men det är förstås frågan hur stora växlar som ska dras på den här rapporten. Till att börja med så behandlas den fortfarande som ett utkast av Finansmarknadskommittén, FMK, som beställt den. Det återstår att se vad FMK släpper igenom av rapporten i den här skepnaden.

Anders Parment skriver själv i rapporten att det finns brister i faktaunderlaget som han använt sig av. En del av rapporten baseras exempelvis på en enkätundersökning till försäkringsbolagen där endast elva av 42 tillfrågade bolag svarat.

”Brister i detta primärdataunderlag kan dels tillskrivas begränsningar i frågebatteriet, vilket har härletts från de frågeställningar som växte fram under intervjuer i branschen, men även en viss ovillighet från att avge svar överhuvudtaget eller att avge adekvata svar från vissa aktörer”, skriver han.

Sedan är det också så att det här är en rapport som är beställd av just FMK. Det är alltså inte en statlig utredning som beordrats av regeringen. Om regeringen vill gå vidare med frågan så kan inte rapporten bli underlag för lagstiftning. Det kräver att det åtminstone görs en departementspromemoria som utreder frågan en gång till och föreslår lämpliga lagändringar. Där kan den här rapporten utgöra ett underlag, men knappast mycket mer.

I slutet av september tillsatte regeringen dessutom en utredning kring finansiell rådgivning, som ska hanteras av Justitiedepartementet (Dir 2012:98). En möjlighet skulle kunna vara att man låter den här rapporten gå upp i den utredningen. Då kan Parments slutsatser på ett smidigt sätt motsägas av andra delar av den utredningen, om någon har intresse av det.

Helt klart är dock att varken FMK eller Parment har anledning att vara nöjda med resultatet så här långt och frågan är om det över huvud taget kommer att bli någon slutgiltig rapport, när alla intressenter sagt sitt.

Enligt uppgifter till Pensionsnyheterna funderar man nu som bäst över om man istället för en rapport ska försöka föredra Parments tankar på ett seminarium och strunta i rapporten.

Alla som läst det utkast som nu cirkulerar, kan notera att bara korrekturläsningen kommer att ta en stund att hantera, varför det är svårt att inte instämma i FMK:s syn att rapporten har vissa ”kvalitetsbrister”.