2 jun 2026 16:41

Utbetalningsmyndigheten blev ett dyrt luftslott, Riksrevisionen kritisk

När riksdagen beslutade att skapa Utbetalningsmyndigheten var ambitionerna höga. Genom avancerad dataanalys, myndighetssamverkan och ett nytt transaktionskonto skulle miljardrullningen i välfärdssystemen kontrolleras bättre och fusket pressas tillbaka.

Tre år senare är transaktionskontot på väg att avvecklas innan det ens hunnit tas i drift.
Nu kommer ännu en påminnelse om hur svårt det är att omsätta politiska visioner i praktiken.

I sin årliga rapport till riksdagen konstaterar Riksrevisionen att Utbetalningsmyndigheten under 2025 överskred sin anslagskredit med nära 48 miljoner kronor, i strid med anslagsförordningen.
Det är ingen dramatisk summa i statens värld. Men symboliken är svår att bortse från. Myndigheten skapades för att stärka kontrollen över statens utbetalningar. Samtidigt har den egna verksamheten haft svårt att hålla sig inom de ekonomiska ramar som riksdagen beslutat om.

Historien började egentligen redan 2021 när Bidragsbrottsutredningen under ledning av Ann-Marie Begler presenterade betänkandet "Från delar till helhet". Lösningen på de felaktiga utbetalningarna skulle bli en helt ny myndighet med tillgång till stora datamängder och nya verktyg för kontroll.

Året därpå fick den tidigare premiepensionsutredaren och Försäkringskassejuristen Mikael Westberg regeringens uppdrag att bygga upp verksamheten. Ambitionen var att skapa ett nav i statens kamp mot välfärdsbrottsligheten.

Historien om transaktionskontot är i många avseenden en illustration av ett återkommande mönster i svensk politik. En lockande idé växer fram. Tekniken ska lösa problemen. Bidragsfusket ska stoppas. Pengar ska sparas. Nya myndigheter byggs upp och stora effektiviseringsvinster utlovas.

Sedan möter visionerna verkligheten...

Redan under uppbyggnadsfasen började sprickorna synas. Juridiska frågetecken restes. Integritetsrisker pekades ut. Kostnaderna steg. Samtidigt varnade Mikael Westberg själv för att det planerade transaktionskontot riskerade att bli både dyrt, tekniskt komplicerat och sårbart. Det som senare skulle bli reformens mest omdiskuterade del var alltså omstritt redan innan myndigheten slagit upp portarna.

Till slut backade regeringen och beslutade att systemet skulle avvecklas innan det ens hunnit börja användas.

Det är frestande att beskriva detta som ett misslyckande. Men i själva verket är det också ett uttryck för hur en demokrati fungerar. Stora reformer prövas mot remissinstanser, myndigheter, domstolar, lagstiftning och offentlig debatt.
(Om regeringen tar till sig synpunkterna, nota bene.)

Idéer som på ett departement kan framstå som självklara mals ned av invändningar, kompromisser och nya fakta. Ibland blir resultatet bättre. Ibland blir resultatet att reformen aldrig lämnar ritbordet.

Problemet är att den processen ofta sker först efter att stora resurser redan har satsats.
Riksrevisionens årliga rapport handlar egentligen om något större än Utbetalningsmyndigheten.

Riksrevisorn Christina Gellerbrant Hagberg pekar i sin rapport idag på återkommande brister i statens styrning och konstaterar att "bristande långsiktighet skapar ineffektivitet, instabilitet och svårigheter för verksamheter".

Rapporten beskriver också hur problem som drabbar enskilda ofta har sin grund i återkommande och övergripande brister i statens styrning, organisering och uppföljning.

Transaktionskontot passar väl in i den bilden. Reformen byggde på föreställningen att ett nytt tekniskt system skulle kunna lösa ett komplext samhällsproblem. Men, ju längre processen fortskred, desto tydligare blev det att frågan rymde betydligt fler dimensioner än vad de ursprungliga visionerna tog hänsyn till.

Kanske är det den viktigaste lärdomen. Inte att politiker ska sluta vara visionära, utan att de bör vara ödmjuka inför komplexiteten. Ju större löften som ställs ut, desto större är risken att verkligheten hinner ikapp.

Om så många erfarna personer i statsförvaltningen kan underskatta komplexiteten i ett projekt, finns det skäl till eftertanke inför nästa stora reform som utlovar enkla lösningar på svåra problem.

Det är inte ett systemfel i demokratin. Tvärtom är det ofta remissinstanser, kritiker och bromsklossar som till slut avslöjar bristerna.
Men det finns också en annan lärdom.

Att tänka efter före är ofta billigare än att tänka efter efteråt. Lite större försiktighet i kalkylerna och lite större ödmjukhet i visionerna skulle sannolikt spara både tid, pengar och politiskt kapital.

När historien om Utbetalningsmyndigheten en dag ska skrivas färdigt är det sannolikt inte de felaktiga utbetalningarna som kommer att stå i centrum. Det är berättelsen om hur ett projekt som skulle symbolisera framtidens välfärdskontroll blev ännu ett exempel på hur politiska drömmar, likt trollen i sagorna, har en tendens att spricka i solskenet.