1 dec 2025 16:26

Pressade fondavgifter kan bli bankernas mardröm – ska FI sluta tassa i tofflor?

Finansinspektionen (FI) har äntligen sagt det högt: svenska sparare betalar för mycket för sina fonder – och det är framför allt storbankerna som tjänar på det.

I en ny rapport som nu lämnats till regeringen konstaterar FI att 85 procent av allt privat fondsparande sker via storbankerna, trots att deras fonder ofta är dyrare än vad som egentligen är motiverat.

Blandfonder pekas ut som särskilt problematiska – de marknadsförs som aktivt förvaltade, men visar sig ofta i praktiken vara dolda indexfonder, alltså passivt förvaltade fonder till högt pris.

Men det kanske mest laddade avsnittet i rapporten rör tjänstepensionerna – särskilt den individuella tjänstepensionen, där försäkringsförmedlare och banker har ett nästan fritt spelrum. FI pekar på att många sparare här betalar betydligt högre avgifter än i de kollektivavtalade systemen, där fack och arbetsgivare lyckats pressa kostnaderna. Det är spararna som får betala mellanskillnaden, ofta utan att veta om det.

Regeringens uppdrag till FI, som gavs den 22 maj, var tydligt: kartlägg marknaden, identifiera överpriser och föreslå lösningar som inte bara handlar om konsumentupplysning. Med andra ord: visa tänderna.

Men här uppstår ett dilemma. FI:s uppdrag är inte bara att skydda konsumenterna – utan också att värna den finansiella stabiliteten. Och storbankerna är inte bara fonddistributörer; de är fundament i det svenska banksystemet. Skulle FI:s åtgärder minska bankernas fondintäkter i större skala, kan det i förlängningen påverka deras vinstmarginaler och därmed stabiliteten i hela systemet.

Det här är inget nytt. FI har historiskt tassat runt fondavgiftsfrågan i filttofflor. Man har ofta påpekat problemen, men utan att vilja utmana den finansiella eliten på allvar. Därför väcks frågan: är det nu man faktiskt trycker på avtryckaren – eller är det ännu en salva lösa skott?

Förslagen i rapporten är i sig konkreta. FI vill bland annat:

• Granska blandfonder och avgöra om de verkligen förvaltas aktivt,
• Införa en standardiserad kostnadsmall där alla avgifter och ersättningar synliggörs,
• Undersöka ersättningssystem och rådgivningsincitament hos distributörer av fonder, särskilt inom individuell tjänstepension.

Men som så ofta är det inte förslagens innehåll som avgör effekten – utan viljan att verkställa dem med kraft. FI har nu alla argument på bordet.

Återstår att se om man tänker använda dem för att rubba de maktstrukturer som länge styrt den svenska fondmarknaden, eller om man väljer att ännu en gång blunda för vad man sett i sina undersökningar.