25 jan 2012 15:45

Svenskt Näringsliv i målet mot SPP om värdesäkring av ITP: Klart för drabbning!

Den 7 februari börjar den riktiga fäktningen mellan SPP Liv och Svenskt Näringsliv i Stockholms tingsrätt. Under det senaste året har parterna mest använt papper och tangentbord men under fem dagar – eller kanske sex – ska det avgöras om SPP Liv ska betala för den uteblivna värdesäkringen av de ITP-pensioner som man förvaltat åt Svenskt Näringsliv.

Och båda parter har rustat sig till tänderna eftersom det för SPP:s del kan handla om kostnader på uppemot en halv miljard kr om man förlorar. Själva tvistefrågan är ganska enkel att beskriva och kan enkelt beskrivas med ”varför fick dom andra – men inte vi?”

De som haft sina ITPpensioner förvaltade av Alecta har nämligen fått sina pensioner indexerade varje år sedan 1962. De som haft ITP i SPP har däremot blivit utan uppräkning under att antal år helt enkelt för att SPP saknat pengar för att räkna upp pensionerna.

Detta förhållande är parterna helt överens om. Däremot är man absolut inte överens om att SPP haft rätt att låta bli att räkna upp pensionerna. Att hänvisa till att man inte har råd håller inte, enligt Svenskt Näringsliv, som misstänker att pengarna gått till att betala aktieutdelning till ägaren Storebrand, snarare än att användas för uppräkningar till pensionärerna. För att Svenskt Näringsliv ska ha en chans att få gehör för sin sak krävs att man lyckas kämpa ned SPP Livs försvar som i förenklad form ser ut så här. SPP Liv har inte längre någon koppling till de beslut som Alecta fattar om uppräkningar.

Det är försäkringsvillkoren hos SPP Liv som styr och om man inte har tillräckliga buffertar så kan man inte betala ut någon värdesäkring. Här har Pensionsnyheternas artikel om den uteblivna uppräkningen för 2011 (som naturligtvis var okänd då stämningen lämnades in) kommit att fungera som bevis i förhandlingen.

I den uppger nämligen SPP:s vd Sarah McPhee att bolaget saknar värdesäkringsmedel att ta i anspråk för uppräkningar, något som fått Svenskt Näringsliv att undra var de knappa två miljarder kr som fanns 2010 tagit vägen.

Pengarna är borta. Svenskt Näringsliv har efterlyst pengarna, 1,9 miljarder kr, som enligt SPP:s egna böcker fanns vid utgången av 2009 men som enligt Sarah McPhees utsaga i Pensionsnyheterna inte längre finns och nu vill man veta vart de tagit vägen.

I Svenskt Näringslivs yttrande nummer 12 skriver man följande: ”Saken är enkel. Det är endast för SPP Liv att sanningsenligt uppge vart man gjort av med pengarna istället för att betala ut värdesäkring till pensionärerna.”

Nu är det nog inte så enkelt att bara hävda att pengarna ska användas till värdesäkring. Hur SPP Liv använder det kapital man har att tillgå bestäms av bolagsordningen och om pengarna har legat ”öppna” och därigenom varit möjliga att dela ut som aktieutdelning till ägaren Storebrand är det svårt att säga att de inte haft rätt att göra det.

Samma regler ska gälla. Här kompliceras saken ytterligare och som ett försök att förklara skillnaden i ståndpunkter kan vi separera ”ITP” från ”Alecta”. Det är nämligen avtalsparterna som bestämmer om ITP-pensionerna ska räknas upp medan pengarna hämtas ur Alecta. Finns det inte pengar i Alecta så kan man inte räkna upp pensionerna eller tvingas ta pengar ur de särskilda värdesäkringsmedel man samlat på sig genom att tidigare ta ut en extra värdesäkringsavgift.

Här har Svenskt Näringsliv fördjupat sig i hur de företag som finns i FPG/PRI-systemet hanterar indexuppräkningarna och menar att de ska följa det beslut som parterna fattar varje år. Då tycker Svenskt Näringsliv förstås att det är naturligt att samma regler borde gälla för SPP, vilket SPP alltså inte håller med om.

De hävdar i stället att rätten till pensionstillägg och fribrevsuppräkningar är beroende av utvecklingen av det försäkringskapital som är kopplat till försäkringen och SPP Livs solvens. Enkelt – det har inte funnits pengar – tji uppräkning.

Enligt Svenskt Näringsliv har SPP en ”avtalsenlig förpliktelse för SPP enligt Försäkringsavtalen” att betala värdesäkring i den omfattning som följer av ITP-planen och arbetsmarknadsparternas överenskommelse som Alectas styrelse fattar beslut om.

Det här är den svagaste delen i Svenskt Näringslivs talan eftersom det inte står i kollektivavtalet att ITP-planen ska värdesäkras. Redan vid den muntliga förberedelsen fick Svenskt Näringsliv i uppgift av rättens ordförande Tomas Zander att skaffa fram bevis för att ITP-planen är indexerad och här har organisationens advokater inte sparat på mödan.

52 år gammalt protokoll

I ett 52 år gammalt förhandlingsprotokoll står det att ”organisationerna rekommenderar SPP:s styrelse att söka stadsfästelse på återbäringsgrunder, så utformade att återbäringsmedel må, oavsett från vilka försäkringar medlen härrör, användas såsom tillägg till pensionstagares förmåner som kompensation för levnadskostnadsersättning som kan ha inträffat efter pensionsfallet”.

Vidare har man grävt upp ett förhandlingsprotokoll från 1976, alltså från höginflationsåren, där parterna börjat oroa sig för att inflationen ska bli så hög att SPP:s (nu Alectas) pengar inte ska räcka till. Man föreslår därför att man ska avsätta 1,1 procent av lönesumman ”som en garanti för värdesäkring av pensionerna”. Här är det mycket troligt att S v e n s k t N ä r i n g s l i v kommer att rödmarkera ordet ”garanti” när man drar fram just detta protokoll vid huvudförhandlingen.

Partsavsikter
För att ytterligare bevisa att ITP-planens skapare ansåg att ITP-planen skulle vara värdesäkrad har man även kallat in en person som var med när det hände; förre direktören på SAF, Bengt Odéen. Han är i dag 84 år gammal och ska vittna för ”styrkande av partsavsikten” som parterna hade då man fattade beslut om reglerna för värdesäkringen för drygt 50 år sedan.

Arbetsgivarna erkänner i och för sig att värdesäkringen inte är något som faktiskt framgår av någon ”uttrycklig bestämmelse i kollektivavtalet” eller ”någon uttrycklig bestämmelse i försäkringsvillkoren”. Advokat Jan Mikael Bexhed ska inför rätten istället göra gällande att värdesäkringen varit den ”gemensamma partsavsikten vid avtalens ingående, oberoende av utvecklingen av försäkringskapital och solvens”.

Det här förnekas helt av SPP Liv som menar att ”rätten till fribrevsuppräkningar är beroende av utvecklingen av det försäkringskapital som är kopplat till försäkringen och SPP Livs solvens”.

SPP Liv bestrider dessutom ”påståendena rörande gemensam partsavsikt”, och menar att om det funnits någon sådan så borde den ”ha yttrat sig i en överenskommelse vid en viss tid med ett visst innehåll”. SPP skrev visserligen detta innan man visste att motparten dammat av arkivet och hittat Bengt Odéen, men frågan är hur stort avseende tingsrätten fäster vid vad man kan ha yttrat för 50 år sedan.

Dykärr

Det troliga är att tingsrättens tre rådmän kommer att försöka hålla sig så torrskodda som möjligt i det dykärr som processen kan liknas vid med alla utsagor, gamla informationsblad, protokoll och skrivelser och uträkningar. Det innebär att man kommer att försöka hitta någon tuva att sätta lackskorna på utan att de blir geggiga och bara utgå ifrån vad som faktiskt kan bevisas.

Om tingsrätten skulle fastna på att det finns och har funnits en partsavsikt, så som Svenskt Näringsliv envist hävdar, blir det dock en öppnare match. Det här är en riktigt knivig fråga och som handlar om vad som egentligen hände när beståndet av de försäkringar som inte följde av kollektivavtal överläts till SPP Liv.

Grundläggande är att man vid en beståndsöverlåtelse, alltså när försäkringarna 1997 flyttades från SPP (Alecta) till SPP Liv inte får ändra något i de utfästa förmånerna. Det kallas även för ett gäldenärsbyte och det överlämnade kollektivet ska inte märka något av bytet och här stöder man sig på ett brev som dåvarande vd Perolof Axelson skickade ut till 9000 kunder där det stod att flyttningen inte skulle innebära någon förändring av villkor eller regler för till exempel återbäring eller premier.

Svenskt Näringsliv har också mönstrat ett stort antal vittnen som ska intyga att det aldrig var fråga om att det skulle ske några förändringar utan allt skulle fortsätta att gälla med skillnaden att SPP Liv skulle hantera de ITP-försäkringar som tecknades utan att anställda omfattades av kollektivavtal.

En parentes i sammanhanget är att uppdelningen gjordes lite hipp som happ i slutet av 90-talet varför det i dag finns ett antal anställda i arbetsgivarförbund som saknar kollektivavtal, men som trots det har sina försäkringar i Alecta. SPP erkänner visserligen att brevet skickats ut men menar att det inte har den rättsliga betydelse som Svenskt Näringsliv vill ha det till. De skriver också att ”Genom beståndsöverlåtelsen kom rätten att fatta beslut om återbäring att ligga hos SPP och inte hos Alecta.”

Nu hände det ingenting direkt, både SPP och Alecta gjorde identiska uppräkningar till en början beroende på att bolagen satt ihop i samma system. Det var först efter 2002 som det blev möjligt eftersom man först då delade upp försäkringarna mellan sig och delade upp konsolideringskapitalet.

Men efter det har SPP kunnat fatta självständiga beslut om hanteringen av återbäringen, vilket alltså är grunden för hela stämningen. Svenskt Näringsliv har kompenserat sina före detta anställda för att de inte fått någon värdesäkring ur ”egen ficka”. (Det är för övrigt något som SPP Liv också gjort för egna anställda som gått i pension.) Man har alltså fyllt i för att hålla pensionärerna skadeslösa och det är de pengarna man nu vill ha ut av SPP Liv.

Men SPP Liv tycker att den skada man vill ha ersättning för är självförvållad. Enligt ett rättsutlåtande från juristprofessorerna Erik Nerep och Jonas Malmberg så har arbetsgivarna ingen ”avtalsrättslig förpliktelse” att fylla i någonting efter det att man betalat premierna.

Med det synsättet kan Svenskt Näringsliv heller inte ha någon fordran på SPP Liv bara för att man betalat till pensionärerna och detta innan ”de uttömt möjligheterna att utfå sina påstådda rättigheter från SPP Liv.” För att verkligen vara på den säkra sidan och ha något att bråka om har tre pensionärer överlåtit sin fordringsrätt till Svenskt Näringsliv i utbyte mot att de fått ersättning för den uteblivna värdesäkringen och då har ju Svenskt Näringsliv säkerställt att de faktiskt har en fordran att kräva in.

Trumfkort
Här har Jan Mikael Bexhed kastat in något av ett trumfkort genom att ta in ett utlåtande från ett av juridikens verkliga pelarhelgon, justitierådet Torkel Gregow, som tidigare varit ordförande för Högsta Domstolen. Han konstaterar att frågan är oreglerad och att det inte finns några liknande fall när det handlar om att frivilligt överta en fordran och därefter kräva ersättning av den som är skyldig pengarna.

Det närmaste han hittat är ett 40 år gammalt rättsfall där man konstaterade att en frivilligt övertagen fordran inte grundar regressrätt men att två domare då var skiljaktiga. Han landar dock i slutsatsen att ”det inte är rätt och rimligt” att ”resonera så stereotypt som att Svenskt Näringsliv inte hade någon skyldighet att ersätta de tidigare anställda för uteblivna värdesäkrings förmåner och att någon regressrätt därför inte föreligger.” Han avslutar med att konstatera att det finns ”starka rättsliga skäl för att Svenskt Näringsliv kan utöva regressrätt i detta fall”.

Försvarslinje 5: ”Ni klagar för sent”

Om nu inget av alla försvar fungerar har SPP Liv hittat en sista möjlighet som går ut på att Svenskt Näringsliv, om de skulle ha rätt i det de påstår, under alla omständigheter inte har klagat i tid. SPP Liv menar att de borde ha hört av sig direkt när det visade sig att man inte klarade av att värdesäkra pensionerna och inte komma nu, flera år efter det att man första gången misslyckades med värdesäkringen. ”Reklamation har inte skett inom skälig tid utan Svenskt Näringsliv har förhållit sig passiva under flera år”, menar SPP Liv.

Det motsägs av diverse gamla brev och genom olika vittnen som Svenskt Näringsliv tagit fram. Med det vill man bevisa att man redan 2003 klagade hos SPP Liv men att det inte lett till någon förändring. Här har man bland annat en utsaga från SPP:s egen tidigare chefjurist Lennart Zetterfeldt som minns att det klagats på värdesäkringen för länge sedan.

Svenskt Näringslivs tappade halmstrå

Det finns en punkt som Svenskt Näringsliv inte riktigt lagt fullt tryck på, att döma av de handlingar som hittills inkommit till Tingsrätten. Det handlar då om den värdesäkringsavgift som SPP Liv fram till 2002 tog ut i premierna. För slutbetalade försäkringar, alltså där anställda går i tidig pension har man betalat en premie som då inkluderat värdesäkring, något som framgår av företagens redovisning. Om man faktiskt har tagit betalt för värdesäkring borde det också innebära att man borde få nåt för pengarna. Om nu dessa personer inte får eller har fått värdesäkring så borde det betyda att SPP Liv inte levererat det de tagit betalt för.

Ytterligare möjlighet för SPP Liv: ”Vilka avsättningar är gjorda i Alecta?”

SPP Liv skulle kunna invända att värdesäkringen inte kan vara något som ingår i försäkringen eftersom varken SPP eller Alecta gör några avsättningar för värdesäkringen i balansräkningen, vilket man gör för alla andra åtaganden man har gentemot försäkringstagarna.

Om tingsrätten skulle gå med på det synsättet borde det kunna bli en enklare resa för SPP Liv. Sen hör det till saken att en eventuell seger för Svenskt Näringsliv blir jobbig för Alecta. Om tingsrätten kommer fram till att ITP-planen ska indexeras så borde bolaget göra avsättningar för värdesäkringen, eftersom planen då bör betraktas som real. I ett sådant scenario skulle Alectas egna kapital försvinna. Hur går det då?

Det är svårt att sia om hur tingsrätten kommer att döma när alla vittnen hörts och alla pläderingar hållits. Det kan bli så att tingsrätten väljer att bara utgå från vad som verkligen kan bevisas och till exempel nöjer sig med att konstatera att kollektivavtalet inne innehåller några bestämmelser om att ITP-planen alltid ska värdesäkras. Det står ju ingenstans, även om Jan- Mikael Bexhed kan göra troligt att det finns eller har funnits en ”partsavsikt” att så alltid ska ske. Fastnar tingsrätten för den tolkningen kan resultatet av alla papper, skrivelser, rättsutlåtanden och utsagor sammanfattas med en mager motivering på 10-15 rader, en riktigt Västgötaklimax för Svenskt Näringsliv.

Om man däremot ger sig in och försöker tolka allt som sägs och värdera allt vad vittnen säger och vad som alla professorer skrivit i sina dyra rättsutlåtanden kan utgången bli en helt annan. Oavsett vad man kommer fram till talar mycket för att den som förlorar överklagar till hovrätten. Då blir det hovrätten som tvingas ge sig ut i dykärret och se om det finns någon fast botten att stå på. Men då får de ta av sig lackskorna och ta på gummistövlar. Det finns gott om slukhål i ITP-kärret.

Ur Pensionsnyheterna Analys nr 1, 2012