2 apr 2025 17:51

Saken är biff – Pensionsavgiften behöver inte höjas, riktåldern räcker

Idag presenterade Pensionsavgiftsutredningen sina slutsatser om pensionsavgiften till det allmänna systemet, inkomstpension och premiepension.

Uppgiften var att svara på frågan huruvida de 17,21 procent av avgiften är tillräcklig för att upprätthålla politikens historiska utfästelser till pensionärerna. Svaret blev ja.

Utredningens ordförande Lisa Laun menade att de förändringar som skett genom införande av riktåldrarna pekar mot att det kommer att bli knappt 60 procent av lönen i pension för dem som varit med hela arbetslivet, vilket är precis vad som utlovats eller mumlats om när systemet infördes.

Till det kommer ytterligare tio procent eller mer från tjänstepensionerna vilket också yttrats från politiken vid systemets införande.

Nu är det dock beroende av ett par saker. Dels att de många gånger höjda premierna till tjänstepensionerna blir kvar på de nivåer de har idag och att premiepensionerna fortsätter att leverera avkastning som under de gångna 25 åren. Och, att människor uppfattar piskan och för vissa, moroten, i att jobba till riktåldern som från 2026 når 67 års ålder.
(Det innebär att vi då är tillbaka på den pensionsåldersnivå som gällde fram till 1974.)

- Vi lägger allt fler friska år till våra liv och det innebär att flera av våra seniorer kan fortsätta att bidra till ett arbetsliv som sträcker sig högre upp i åldrarna, förklarade äldre- och socialförsäkringsminister Anna Tenje (M) vid dagens presskonferens.

Utredningen tillsattes 2024 som en del av 2017 års pensionsöverenskommelse som gjordes av den dåvarande Pensionsgruppen.

I Pensionsöverenskommelsen fanns även idén om att få bort oseriösa aktörer, läs bedragare, från Premiepensionstorget och även önskan om att kvalitetssäkra utbudet genom upphandling av fonder.

Det har redan åstadkommits och den nya Fondtorgnämnden har redan landat ett flertal upphandlingar som inneburit att fonder "som i förväntan" kan ge högre avkastning till lägre pris, har ersatt fonder, som enligt nämnden, stått för det motsatta.

Dagens besked från utredningen innebär nog spiken i kistan för alla som hoppas på höjda pensionsavgifter och som ridit på käpphästar om att "återställa avgifterna till de ursprungliga 18,5 procent av inkomsterna, från det nuvarande 17,21 procent."

Att höja avgifterna till 18,5 procent skulle enligt utredningen kosta fem miljarder kr om året och att göra den höjningen retroaktiv, och alltså omfatta alla, skulle kosta 30 miljarder kr om året och ge en höjning med 7 procent av pensionerna på sikt.

Utredningen har inte haft i uppdrag att analysera en överskottsutdelning i form av gas men påpekar att om Pensionsgruppen skulle välja att införa en gas, skulle det på sikt kunna innebära risk för att balanseringen, bromsen, slår till.

Detta eftersom gaspengar ökar pensionsskulden och om tillgångssidan minskar genom högre arbetslöshet och fallande snittinkomster, så kan bromsen aktiveras.

Men dagens besked från Lisa Laun, som lett Pensionsavgiftsutredningen, är att det allmänna systemet kommer att kunna leverera de pensioner som utfästs, låt vara med stödhjul från tjänstepensioner, finansmarknaden och tuffare tag mot tidiga uttag i form av riktåldern.

Till saken hör dock att en oroväckande stor del av pensionärerna riskerar att hamna på efterkälken.

Efter de senaste årens uppräkningar av garantipensionerna via prisindexeringen, införandet av inkomstpensionstillägget och garantipensionstillägget, är nu omkring 70 procent av pensionärerna beroende av bidrag i en eller annan form.

Visserligen handlar det om små belopp i påfyllnad i kronor för många i gränslandet, men många med olika typer av bidrag kommer att känna av att dessa bidrag inte är inkomstindexerade utan prisindexerade. I tider med bra fart i ekonomin och tillväxten riskerar de att hamna på efterkälken, något som Lisa Laun nämnde i dagens presentation.

Pensionsnyheterna konstaterar att utredningen efter ett års utredande kommit fram till det många redan känt på sig eller intuitivt bara insett – det går inte att öka antalet år som pensionär utan att det då blir mindre utbetald pension varje månad.

Och blir det för lite, för att man lever längre måste man jobba längre. Det sa visserligen pensionssystemets grundare, men hoppades på att människor skulle inse det själva och förlänga sina arbetsliv i större utsträckning.

Piskan och moroten i form av riktåldersreformen infördes först 20 år efter reformeringen av pensionssystemet. Frågan är – varför tog det så lång tid?

Hade man infört de reglerna från start hade Lisa Laun inte behövt utreda saken och leverera dagens betänkande. Då hade saken varit biff för snart 25 år sedan.