Långa äktenskap hör inte hemma inom fondförvaltning. Det menar Robert Andersson, aktieanalytiker på Dagens Industri i en analys i dagens tidning.
Enligt analysen (som gjorts i ett begränsat univers) gynnar det fonder att byta förvaltare med jämna mellanrum, och det är nytt blod som presterar bäst.
Tidningen har undersökt ett urval av de 20 största Sverigefonderna och de 20 största småbolagsfondern,a för att se vad som händer med avkastningen fem år efter ett förvaltarbyte.
"Trenden är tydlig", skriver Andersson. En fondförvaltare uppvisar bäst resultat under sitt första år på jobbet. År två och tre slår de fortfarande index, men redan efter fyra år är den genomsnittliga avkastningen hos förvaltaren 0,2 procentenheter sämre än index. Ett år senare har siffran fallit till 0,7 procent.
Flera faktorer bidrar till mönstret, och många är försvarbara. Alla gör dåliga affärer, och en bevandrad förvaltare har fått erfara många fler under sin karriär än nykomlingen. Den erfarne uppvisar ofta en högre riskaversion och går lätt miste om potentiell avkastning i mer våghalsiga investeringar.
Veteranen har också gjort många bra affärer under sin karriär, och förälskar sig lätt i bolag som presterat väl historiskt trots att de inte längre levererar på samma nivå. Båda dessa fällor, riskaversion och favorisering, är något en nykomling undviker genom ren oerfarenhet.
Enligt DI blir slutsatsen för fondbolagen enkel byt förvaltare med jämna mellanrum.