Andelen icke-väljare inom de stora avtalsområdena för tjänstepensioner ökar sakta men säkert. Inom Avtalspension SAF-LO är antalet icke-väjare nu uppe i en bit över 1,1 miljoner.
Det betyder att 71 procent av alla privatanställda som har en aktiv avtalspension inte brytt sig om att göra något val.
Bland privatanställda tjänstemän har 390 800 låtit bli att göra ett aktivt val av de totalt 639 800 som omfattas av ITP 1. Det motsvarar 61 procent och den siffran stiger stadigt, eftersom icke-väljarna blir fler i de yngre årskullarna.
För en privatanställd tjänsteman som struntat i ITP-valet innebär det att man har sitt sparande förvaltat hos Alecta utan återbetalningsskydd. De har också avstått, medvetet eller omedvetet, från att låta en del av ITP-premien gå till att köpa ett familjeskydd.
För icke-väljande privatanställda arbetare på LO-området är det samma sak, med den skillnaden att pengarna förvaltas av AMF. Inget återbetalningsskydd och inget familjeskydd.
Då kan man fråga sig hur många av dessa icke-väljare som har barn, som alltså går miste om mammas och pappas tjänstepensionskapital om någon av dem skulle avlida. Här handlar det ju i praktiken om att ta sig igenom en svår period om en av de vuxna med försörjningsansvar plötsligt dör.
I en rapport från SCB från 2020 (Utan barn. Skillnader i barnlöshet mellan kvinnor och män i olika grupper.) konstateras att 13,5 procent av kvinnorna saknar barn när de kommer till slutet av den barnafödande åldern, det vill säga att efter den åldern är det sällsynt att kvinnor får sitt första barn. Enligt SCB inträffar det vid 45 års ålder. För män inträffar motsvarande ålder på 50-årsdagen.
Innebörden är att om man inte fått sitt första barn före 45 respektive 50 år så förblir man barnlös.
Omvänt betyder det att 86,5 procent av kvinnorna och 78,5 procent av männen har barn. Det är möjligt att fler av dem som har barn också har gjort ett aktivt val för sin avtalspension. Det vore både klokt och rationellt.
Men hur man än antar och räknar blir konsekvensen att hundratusentals privatanställda arbetare och tjänstemän har avtalspensioner där pengarna inte går till familj och barn om de plötsligt skulle avlida. Pengarna fördelas i stället mellan andra som struntat i valet.
Hur mycket pengar kan det handla om? Vi antar att man börjar arbeta vid 25 års ålder och då får 30 000kr i månaden och att lönen sedan stiger med tre procent per år. Det första barnet kommer när man fyller 30 och det andra vid 33 år. När mamma eller pappa är 35 år finns 320 000 kr i försäkringen givet en årlig avkastning på åtta procent. Tio år senare har beloppet vuxit en bit över en miljon kr och när det yngsta barnet fyller 20 år uppgår det till mer än 2,3 miljoner kr.
Är detta ett problem? Nej, inte om man överlever och når pensionen. Då blir pensionen högre än om man valt återbetalningsskydd. Men för anhöriga till dem som dör medan de fortfarande har försörjningsansvar är det däremot inget vidare. Och man kan fråga sig om alla dessa hundratusentals småbarnsföräldrar som struntat i valet, vet att pengarna inte går till barnen utan till en massa andra icke-väljare.
Man skulle ju kunna förvänta sig att ett ickevalsalternativen skulle anpassas till vad som passar de flesta som omfattas av systemet. Åtta av tio har barn, då borde kanske återbetalningsskydd ingå även för den som struntar i att göra ett eget val.
Så funkar det för 1,2 miljoner anställda inom kommuner och regioner. Här är det i stället ensamstående som måste komma ihåg att ta bort återbetalningsskydd.
Det kan också vara bra att påminna om att om man skiljer sig och barnen vuxit upp och blivit självförsörjande så kan det vara bra att ta bort återbetalningsskyddet. Då får man vara med och dela på arvsvinster från dem som dör och saknar återbetalningsskydd. På det viset blir pensionen högre.
/ Mats Wester