23 dec 2011 14:38

Likplundare räknar på att ta över svenska run off-portföljer

Den pågående krisen på livbolagsmarknaden har nu tvingat flera bolag in på terminalvård i livets slutskede. Även om många har en bra bit kvar till döden har dödgrävarna redan tagit fram spadarna. Och likplundrare i form av riskkapitalister räknar på hur de ska kunna ta över restbestånd från run off- bolag. De kan få rejält betalt för att hjälpa ägarbolagen att bli av med dyra risker i gamla bolag, något som bland annat Handelsbanken undersökt, enligt uppgifter till Pensionsnyheterna.

– Det sniffas en hel del i den här marknaden just nu. Men jag kan inte säga något om vilka som gör det, förklarar en aktuarie som, i likhet med alla andra intervjuade för den här artikeln, vill vara anonym.

Det som spökar är förstås ett allmänt behov av att minska risker. I försäkringsbolagen har det tagit sig uttryck i bättre matchade portföljer med lägre risk för att man ska uppfylla kapitalkraven. Och bolag som lämnat höga och långa garantier historiskt är särskilt utsatta.
Livbolag i run off
För banker som till exempel Handelsbanken som äger ett livbolag i run off, är det lätt att förstå varför man nu undersöker möjligheten att göra sig av med risken för framtida kapitaltillskott genom att planera för att skicka upp delar av beståndet, i första hand det privata, på riskkapitalisternas likkärra.
Efter ombildningen till vinstutdelande har Handelsbanken Livs ägare Handelsbanken skyldighet att se till att spararna får de garanterade belopp som de är utlovade.

I bolagets bestånd finns garantier på 3-5 procent och det går ju inte att få i den nuvarande lågräntemarknaden. Åtminstone inte utan att ta risk. Att höja risken kräver kapital för att man ska klara solvens- och trafikljuskrav, samtidigt som banken ogärna släpper ifrån sig kapital. Banken vill ju vara väl förberedd för att uppfylla de nya och tuffare kapitalkraven som Basel III-reglerna, med de extra tuffa svenska tilläggskraven, kommer att ställa.

Flytta självmant
Den självklara åtgärden, som man hittills praktiserat med framgång, är att förmå kunderna att flytta ut självmant. Kunderna får ett erbjudande att ta med sig både sitt garanterade kapital och sin villkorade återbäring ut ur bolaget och erbjuds istället att flytta in i fondförsäkringsbolaget, där man inte garanterar något.

Här är metoden enkel. För en kund med till exempel 70 procent i garanterat kapital och 30 procent i villkorad återbäring berättar man bara att man kommer att hedra garantin, eller egentligen det garanterade beloppet.

På vägen fram till pensionen kommer man, med stor säkerhet, att tvingas använda sig av återbäringen för att nå målet och att kunden alltså inte bör hoppas på någon meravkastning, utöver garantin, förklarar bankrådgivaren.
För många har det varit lätt att välja 100 i handen snarare än 70 i skogen och det är förklaringen till att Handelsbanken hittills nästan lyckats halvera kapitalet i sitt vinst­utdelande livbolag. Det är den enk­la och billiga lösningen för banken som med den här metoden minskar risken för att behöva skjuta till pengar i framtiden.

Envisa kunder
Men de envisa kunder som vägrar lämna bolaget för att de tycker att garantin är värdefull och gärna stannar, ger banken problem.

Så länge risken för latenta kapitaltillskott svävar som ett ovädersmoln över bankens balansräkning, kommer aktieanalytikerna att göra avdrag i värderingen på grund av blotta risken för kapitaltillskott.

Bolaget SPP har ju ett latent tillskott från ägaren Storebrand som åker fram och tillbaka mellan Sverige och Norge, allt beroende på hur man på bokslutsdagen marknadsvärderar sina tillgångar och skulder.

Det är i det här läget som man på flera håll nu funderar över terminalvård för de bestånd av envisa försäkringstagare som klamrar sig fast vid sina garantier. Och enligt Pensionsnyheternas uppgifter hand­lar det då inte om att sälja dessa kunder – man planerar att ge bort dem och skicka med pengar för att bli av med dem.

Terminalvård
I England har man arbetat med den här typen av verksamhet länge. Många av de företagsägda förmånsbestämda pensionsplanerna har stängts på senare år och ”pensions buy-out”-verksamheten har varit omfattande. Deutsche Bank, Resolution, Chesnara, Swiss Re och Phoenix, är några av de företag som är med i matchen, även om just Chesnara, som äger svenska Movestic, i det här fallet förklarat att man inte har med räknandet att göra.

Exempel på buy-outs är till exempel BMW och Rolls Royce vars pensionskassor tagits över, i valda delar, av bolag som specialiserat sig på terminalvård.

– Det här är en mycket specialiserad verksamhet där man samlar de allra bästa specialisterna inom hedgefondförvaltning, optionsstrategier, investment banking och kapitalförvaltning, för att på alla sätt se till att man tar bort risker som binder kapital, berättar en källa i London som själv drivit ett bolag som varit specialiserat på buy-outs.

Det första, och kanske mest självklara, steget är att se till att ta bort livslängdsrisken genom att köpa så kallade longevity swaps, alltså ett instrument där man säljer bort risken för att kunderna blir för gamla.
Vidare tar man bort bland annat administrativa inflationsrisker som kan fördyra driften på längre sikt.

– Det är normalt något som man inte är särskilt bra på i försäkringsbolag varför det går att ta fram stora värden vid den här typen av operationer, berättar källan vidare.

Frigjort kapital
Efter operationen har riskkapitalisterna frigjort kapital som tillsammans med ägarens ”medskick” kan användas för att höja placerings­risken.

På så sätt ökar man möjligheten för att få en avkastning som överstiger garantin vilket gör att man kan ”casha hem”.

– På den här stressade marknaden kan köparna av portföljerna tjäna mycket stora pengar på framöver. Säljarna, åtminstone om de är börsnoterade, är villiga att göra stora medskick för att göra sig av med problemen med sina långa garantier eftersom aktieanalytikerna inte förstår sig på hur latenta kapitaltillskott ska beräknas eller förstås, säger en av Pensionsnyheternas källor.

Han tillägger att man inte kan jämföra kostnaderna i de här run off-bestånden med vanliga livbolagsaffärer eftersom de är stängda för nyteckning och man därför inte har några försäljningsomkostnader.

En annan, mer omdiskuterad fördel, är att tillsynsmyndigheternas vapen, att stänga för nyteckning, inte är särskilt skrämmande. Man har ju redan stängt för nyteckning vilket gör att man blir mer osårbar för tillsynsåtgärder.
Den förhoppningen har man dock inte i England. Där har det snarare varit tvärtom. Ju mer ”annorlunda” verksamheten varit desto större har intresset från Finansinspektionen, FSA, och myndigheten ”The Pensions regulator” varit.

Trixande
För kunderna, som får nya ägare, gäller att de får de garantier som de en gång utlovades. Frågan är bara om de kan hoppas på särskilt mycket mer.

Höjd avkastning kan ju skapa ny villkorad återbäring varför det kan bli en bra affär i slutänden. Men det är långt ifrån säkert.

– En hel del av trixandet går ut på att se till att man maximerar avkastningen för egen del och ser till att så lite som möjligt blir till villkorad återbäring till kunderna. Det finns tekniker för hur det kan göras, berättar en konsult som arbetat med analys och kapitalförvaltning i såväl Sverige som England under många år.

Från en jurist på ett av livbolagen som arbetat med i ombildningsfrågor under lång tid låter det så här:

– Om riskkapitalisterna får ta över de här bestånden kommer kunderna inte att få ett öre utöver det som de har i sina garanterade belopp.
Än är det inget svenskt bestånd som hamnat på livbolagskyrkogården. Bara det faktum att det räknas och ”sniffas runt” på marknaden tyder på att det finns intresse att sänka risker, något som kan innebära att gamla livbolags­kunder bara kan erbjudas fattig­begravningar.

Fortsätter räntorna att vara låga kan även ömsesidiga bolag och kassor tvingas till ombildning till vinstutdelande ”under galgen”. Detta för att de ska få en chans att få ut något av det som de garanterades och för att hitta någon som kan skjuta till nödvändigt riskkapital. Men där är vi inte än…