16 dec 2010 11:29

Lena hade bättre lycka än Bellman

Det har gått bättre för Lena Schelin än det gjorde för Carl Michael Bellman. När han 1767 sökte jobb på Allmänna Änke- och pupillkassan så hoppades han att komma i ”nåd och höggunstig ihågkommelse” för jobbet som kamrer, men han fick nobben. Det fick inte Lena Schelin, som erbjöds jobbet som vd för Sveriges äldsta livförsäkringsbolag och kunde sätta sig på vd stolen i det magnifika huset i mitten av november. – Jag är jätteglad för att jag fått komma hit och jag måste erkänna att jag är lite kär i ”Änkan”, säger Lena Schelin. Nu hör det till saken att Allmänna Änke- och Pupillkassan inte bara är Sveriges äldsta försäkringsbolag utan även ett av de allra minsta. Totalt har man drygt 1 300 kunder som tecknat den efterlevandepension som säljs med argumentet att ”äta kakan och ändå ha den kvar”. Detta för att försäkringsrörelsen stadigt går med överskott eftersom kunderna har det gemensamt att de sällan dör under försäkringstiden, samtidigt som kapitalavkastningen varit hög. Men det är få som känner till bolaget, som främst attraherar konnässörer, som brukar ha det gemensamt att de jobbar eller har jobbat i försäkringsbranschen och att de lever länge. – Vi försäkrar främst friska människor, säger Lena Schelin när hon ska förklara vad som menas med ”bra kundurval” som man berättar om på sin hemsida. Änkan har haft fler kunder förr i tiden, fast riktigt många har de inte varit sedan 1800-talet, men det vill Lena Schelin nu ändra på. – Jag tror att vi kan ta in 200-250 personer till varje år, men vi tål inte hur hög tillväxt som helst, det finns en gräns, säger Lena Schelin. För ett par år sedan lanserade man en helt ny produkt, en k-klassad livförsäkring, som rönt uppskattning och som nu säljs av försäkringsförmedlare, som man samarbetar med. – Den fungerar tvärtom mot de flesta andra livförsäkringar i branschen eftersom man betalar in en hög premie vid teckningen och sen sjunker premien i takt med att den försäkrade blir äldre. Om man lyckas att överleva sin försäkringstid kan man dessutom få tillbaka pengar, säger hon och sticker inte under stol med att hon tycker att den försäkringen är betydligt bättre än den så kallade ”T-nuggen” som erbjuds av hennes tidigare arbetsgivare Skandia Liv. Allt under förutsättning att man lyckas med kapitalförvaltningen. Hon är ännu ganska förtegen om hur hon tänker sig att kassan ska utvecklas under hennes ledning, planerna måste först ”mogna” hos henne och förankras i den mycket namnkunniga styrelsen som även den är rekryterad ur försäkringsvärlden. Hon undslipper sig dock att kopplingen till historien kan göra det intressant för historieintresserade att välja att försäkra sig i det bolag som Gustaf III gav försäkringskoncession till för drygt 200 år sedan. – Kanske Gustaf III-sällskapet kan vara en grupp som kan vara intresserade, funderar hon och tillägger att hon själv är mycket intresserad av historia och berättar om att hon just upptäckt kassans hela arkiv i källaren med försäkringshandlingar som går tillbaka till 1700-talet. Själv vill hon, åtminstone just nu, ha det här jobbet till dess hon går i pension om 12 år eftersom anställningsavtalet gäller 65 års pensionsålder. Hon har dock haft en vana att byta jobb oftare än så. – Efter fem-sex år på samma ställe brukar jag känna att det är dags att det händer något. Fast det behöver inte betyda att jag byter jobb. Det kan vara att skaffa en ny bil, en häst eller göra om något annat så att det händer något. Men här känner jag att jag skulle vilja jobba fram till dess att jag pensionerar mig.
Ur Pensionsnyheterna Analys nr 11, 2010