17 nov 2010 11:16

Pensionsmyndigheten vill indexera pensionsåldern i orangea kuvertet

I somras inledde Pensionsmyndigheten ett arbete för att utveckla informationen i det orangea kuvertet. Det man främst funderar över är att ge spararna en bild av vilken effekt livslängdsökningen får på den framtida pensionen. En arbetsgrupp som funderat över frågan har i en promemoria kommit fram till att det borde vara möjligt att lämna årskullsegna prognosåldrar då man visar på ett tänkt pensionsutfall i illustrationerna i kuvertet. Med den här metoden skulle de allra flesta födda efter 1950 få en pensionsålder som ligger över 65 år och de som är födda på 1990-talet skulle närma sig 70-strecket innan de skulle uppnå ”pensionsåldern” och jämställas med tidigare generationer, med hänsyn tagen till den förväntade livslängdsökningen. – Det är angeläget att visa vilka effekter livslängdsökningen ger på pensionerna men vi är än så länge lite tveksamma till hur vi ska hantera frågan och därför har vi kallat in ett antal experter som får lämna sin syn på hur de ser på saken, säger Sten Eriksson, kommunikationschef på Pensionsmyndigheten. Att stoppa in de kohortberoende siffrorna i pensionsprognoserna är inget stort problem för myndigheten. De finns redan. Det som däremot kan vara lite tveksamt är om å t g ä r d e n kan innebära att en statlig myndighet genom att ändra i dagens typåldrar, 61 år, 65 år och 70 år skulle anklagas för att skapa en ny norm som det ännu inte fattats några politiska beslut om. – Många politiker brukar säga att livslängsökningen kan betyda att vi behöver jobba ”något år till” och att det räcker för att se till att pensionen blir tillräcklig eller i vart fall jämställd med dem som gick i pension i slutet av 1990-talet. Men det är inte sant. Det handlar numera om att gå i pension långt senare än så, vilket kan vara svårt att berätta för väljarna, säger Jens Magnusson, välfärdsekonom på SEB Trygg Liv. En annan fråga handlar om huruvida arbetsmarknaden klarar av att erbjuda jobb till alla som konstaterar att pensionen blir otillräcklig vid 65 års ålder och därför vill jobba kvar. Varken fack eller arbetsgivare var lyckliga över den lagändring som höjde avgångsskyldigheten, alltså rättigheten att stanna i anställningen från 65 till 67 års ålder, när den infördes. Nu har regeringen aviserat en ytterligare höjning från 67 till 69 års ålder, även om man inte lagt några förslag i ärendet ännu. Ett problem i sammanhanget är att Pensionsmyndigheten bara kan göra beräkningar för den allmänna pensionen och då främst inkomstpensionen. Men i de kollektivavtalade systemen, där man ofta inte tjänar in pension efter 65 års ålder blir det svårare att skapa kohortberoende prognoser. Detta eftersom försäkringsgivarna använder sig av andra delningstal och livslängdsantaganden än de som gäller i den allmänna pensionen. Och inga av de intjänade pensionsrättigheter som följer av anställning, alltså avtalspensionerna, redovisas i det orangea kuvertet, även om Pensionsmyndighetens ordförande Bo Könberg har sagt att han vill ha in avtalspensionerna i det orangea kuvertet. På Pensionsmyndigheten är man dock lite orolig för att ”gå före” och alltså genom ren matematik höja pensionsåldern i Sverige. Detta eftersom man inte ser det som sitt uppdrag. Samtidigt har man uppdraget att förklara hur pensionssystemet fungerar och livslängdsökningen får just den här effekten. Man har också lärt sig att det bästa sättet att få människor att ta till sig information är att redovisa en individbaserad prognos som gäller för just den person som får kuvertet. Det behöver dock inte innebära att just den personen inte har kvar valfriheten när han eller hon vill, eller hellre, anser sig ha råd att gå i pension. Det hela kokar egentligen ned till att ungdomar börjar jobba för sent och att många fortfarande lämnar arbetslivet för tidigt och att det leder till orimliga förväntningar på pensionen. Pensionsmyndigheten har inga åsikter om när folk bör gå i pension men vill förklara hur systemet fungerar i praktiken. Genom att berätta om skillnaden mellan att gå i pension vid 65 år och den pensionsålder som följer av delningstalet lär allt fler upptäcka behovet av att jobba längre. Det skulle för övrigt inte bara vara av godo för individerna själva. Om fler stannar kvar på jobbet efter 65 års ålder så stärks systemets solvens eftersom omsättningstiden ökar. Det minskar i sin tur risken för ytterligare balansering, alltså pensionssänkningar för pensionärerna. Det är något som till och med pensionärsorganisationerna nu verkar ha kommit på. De ser gärna att de aktiva förlänger sina arbetsliv numera. Möjligen beror det på att de flesta av deras medlemmar redan är pensionärer och därför har allt att vinna på att pensionssystemet blir starkare.
Ur Pensionsnyheterna Analys nr 10, 2010