11 okt 2010 09:36

FI undersöker vinstutdelande bolags utbetalningsmodeller

– Vi kommer att titta närmare på om det kan finnas någon systematik i detta och jag kan redan nu säga att vi sannolikt kommer att göra ett tillsynsärende av den sak du tar upp, säger Göran Ronge, aktuarie på Finansinspektionen, till Pensionsnyheterna. Enligt representanter för de bolag som är intervjuade i artikeln i Pensioner & Förmåner beror skillnaderna på att man gör olika antaganden om livslängd och att det finns skillnader i prognosräntan för hur mycket pensionskapitalet kommer att öka i värde per år. Lite förenklat delar bolagen pensionskapitalet på antalet månader som de tror att kunden ska leva, när de ska bestämma den månatliga utbetalningen. På så sätt tänker man sig att pensionen ska räcka fram till dess att kunden levt klart. Om de tror att pensionskapitalet ökar i värde genom positiv kapitalavkastning så kan de räkna upp pensionskapitalet och då kan månadsbeloppet bli större. Att bolagen gör olika antaganden om hur länge deras kunder ska leva och om den framtida förräntningen av kapitalet är inte underligt. Det är ingen exakt vetenskap att bestämma livslängd och de har alla olika sammansättningar av kunder och olika tillgångsportföljer. Men det är troligen ingen slump att de vinstutdelande bolagen väljer att räkna med långa livslängder och låga prognosräntor. Den första och kanske viktigaste anledningen stavas riskvinster eftersom de tillfaller aktieägarna. I Nordea Liv och Swedbank, de två bolag som enligt undersökningen betalar ut lägst pensionsbelopp initialt, får aktieägarna bolagets riskvinster från försäkringar utan återbetalningsskydd. Riskvinsterna uppstår om färre kunder överlever ett år än vad bolaget räknade med i sina antaganden. Bolaget betalar avtalade arvsvinster till kunderna och erhåller pensionskapitalet från de som faktiskt avlider. Ju längre livslängdsantaganden som bolaget gör, och därmed lägre arvsvinster man betalar till kunderna, desto säkrare kan aktieägarna vara på att göra vinster från bolagets riskvinster. Men ägarna har fler anledningar till att hålla nere prognosräntorna, som ligger till grund för storleken på den månatliga utbetalningen. Det andra skälet till det stavas högre avgiftsuttag. En låg prognosränta och långa livslängdsantaganden innebär att bolaget behåller ett större pensionskapital under en längre tid i bolaget. Bolagen får därigenom ett större pensionskapital som avgiftsbas och större avgifter. Incitamenten är desamma vid temporär utbetalning som vid livsvarig, även om vinsterna av de försiktiga antagandena blir större ju längre utbetalningstiden är. Och här finns det heller ingen skillnad mellan traditionell försäkring och fondförsäkring. Ägarna kan tjäna pengar på samma sätt i båda försäkringsformerna. Effekten på avgiftsuttaget är dessutom helt oberoende av om kunden har valt återbetalningsskydd eller inte. Fast det är bara om kunderna inte valt återbetalningsskydd som aktieägarna kan tjäna pengar på riskrörelsen. I de vinstutdelande bolagen gör man ofta ett stort nummer av att man lovar kunderna att avgifterna faktiskt täcker bolagets driftskostnader. Om avgifterna inte täcker kostnaderna är det nämligen ägarnas sak att se till att fylla i det som fattas. Men omvänt är det ägarna som tar hand om vinsterna om bolaget håller nere sina driftskostnader och alltså tar ut högre avgifter än man behöver. I ömsesidigt bedrivna bolag har det emellanåt varit lite si och så med att se till att avgifterna täcker kostnaderna för driften. Det är något som Finansinspektionen påtalat, senast i en rapport som kom 2006, där både Länsförsäkringar Liv och AMF fick kritik för att avgifterna var för låga i förhållande till kostnaderna. Detta eftersom man tagit driftskostnadsunderskottet från kapitalavkastningen och alltså låtit gungorna betala för karusellerna. I de vinstutdelande bolagen får kunden en tydlig avgift och ägarna har bra incitament för att hålla nere driftskostnaderna. Den kopplingen finns inte i de ömsesidigt bedrivna bolagen. Det är ett viktigt skäl till varför Finansinspektionen i somras gick ut med en mycket stor enkät En undersökning i vår kollega Pensioner & Förmåner nr 10 2010 visar att det är mycket stor skillnad mellan hur de olika livbolagen väljer att dela upp pensionskapitalet när det blir dags för utbetalning. Det kanske intressantaste i undersökningen är att de ömsesidigt bedrivna bolagen generellt betalar ut högre månadsbelopp än de vinstutdelande och man behöver inte vara konspiratorisk för att ana ett samband. För ägarna är det nämligen alltid en bättre affär att betala ut kapitalet i mindre rater, något som alltså avspeglas i utbetalningsmodellen. till alla bolag där de ska visa att avgifterna täcker kostnaderna fullt ut och att man inte korssubventionerar vissa av produkterna. Resultatet av den undersökningen skulle ha kommit nu i höst men sammanställningen har dragit ut på tiden så en rapport kommer troligen inte förrän en bit in på 2011. Men det är inte bara försäkringsavgifterna som kan göra att aktieägarna kan tjäna en hacka, Samma princip gäller för riskavgifterna, men dessa är mer komplext sammansatta och svåra att utvärdera. Och det är kanske det värsta med hela den här mycket komplexa materian. Kunderna har små eller snart sagt inga möjligheter att kontrollera hur bolagen gör sina beräkningar. Och risken är överhängande att ägarna till de vinstutdelande bolagen gör beräkningar som gynnar dem själva istället för kunderna. Fram till år 2000 var det förbjudet för aktieägare att ta ut vinst ur livbolagen, bland annat mot den här bakgrunden. Nu när det är tillåtet att ta ut vinst ur ett livförsäkringsbolag så måste kunderna sätta sin lit till att Finansinspektionen klarar av att övervaka att det går juste till. Och att döma av Pensioner & Förmåners undersökning så finns det här ett stort jobb för Finansinspektionen. Att tro att bolagen själva, marknaden, konkurrensen eller kunderna själva skulle klara av det är inte bara fåfängt. Det är dumt.
Ur Pensionsnyheterna Analys nr 9, 2010