11 okt 2010 09:29

Martin Andersson, FI: ”Branschen står inför en stor och nödvändig omvandling"

Under Martin Anderssons knappa två år som generaldirektör på Finansinspektionen har det varit gott om nyheter. Inspektionen har dragit in tillstånd, tvingat fram likvidationer och tagit ut enorma straffavgifter av syndarbolag i finansbranschen. Om det beror på att tillsynen blivit skarpare, syndarna fler eller att FI numera har vassare nypor och torrare krut kan vara svårt att svara på. Helt klart är dock att FI inte är någon blyg myndighet. Och blyg är det synd att kalla Martin Andersson som dragit in tillståndet för HQ Bank och Aspis Liv och fällt Länsförsäkringar Livs ombildningsplaner, för att bara ta några exempel. Det faktum att Finansinspektionen slår till hårt mot syndare är något som man fått kritik för. I fallet med HQ Bank var det många av aktieägarna som tyckte att en mer ordnad avveckling hade varit att föredra, framför att ta i med storsläggan direkt och dra tillståndet. Men enligt Martin Andersson hade man inget val i fallet HQ. – Har man förverkat sitt tillstånd så finns det lagstiftning i Sverige som säger att man ska sättas i tvångslikvidation omedelbart. Det var vad som skedde i det här fallet. Både vi, Riksgälden och Riksbanken har under många år drivit frågan om att man borde ha en lagstiftning som gör att man kan får ett större handlingsutrymme efter att man dragit tillbaka ett tillstånd men Sverige är ett av få länder som inte har en sådan lagstiftning. – Vi fick en lagändring för de systemviktiga bankerna i och med krisen och det är bra. Men vi har under många år drivit linjen att vi inte kan ha ett regelverk för de systemviktiga bankerna och ett annat för de andra. Carnegie och Kaupthing Sverige ansågs systemviktiga, medan andra ansetts inte vara det. Man riskerar att få konkurrenseffekter och så kan man inte ha det, man måste ha tydliga spelregler. n Vad är det du vill ha? – Vi behöver tre saker. Vi behöver nya kapitalkrav, nya kvantitativa likviditetsregler och en ny solvensordning. Det som varit problemet i Sverige redan sedan den förra bankkrisen är att när man står på ruinens brant, när allting är över, så sitter bankerna med en alltför stark förhandlingsposition. Det är ett skäl till att vi behöver ett nytt regelverk. Vi har fått kritik för att vi inte har gett mer tid, men vi har faktiskt inte den möjligheten. n Hade det blivit annorlunda om ni hade haft det? – Hypotetiskt sett hade vi då inte behövt sätta HQ Bank i likvidation. Man hade kunnat lägga in en tvångsförvaltning. Aktieägarna hade väl varit borta ändå, men man hade kunnat ta förluster på andra sätt och kanske fordringsägare också. Vi hade kunnat ha en process som gjort att banken kunde fortsätta driva sin verksamhet. HQ Bank var inte i finansiell nöd när tillståndet drogs. n Du vill ha nya solvensregler för försäkringsbolag och de kommer ju nu genom Solvens II. Ser du någon risk för att reglerna ökar kapitalkraven så mycket att avkastningen minskar och att konsumenterna därigenom får lägre pensioner? – De nya reglerna behövs och är nödvändiga. Det är inte så många år sedan hela livförsäkringsbranschen var rätt hårt klämd. Man klarade sig rätt väl igenom den här krisen, delvis beroende på att man redan hade börjat skruva åt regelverket i början på 2000-talet. Men det var rätt pressat hösten 2008. Att säga att man tog sig ur krisen helt perfekt och inte behöver förstärka kapitalkravet är att dra det alldeles för långt. Även om man klarar av att leverera nu så är det viktigaste att säkerställa att man klarar av att leverera om 20 år. n De traditionella försäkringsbolagen har erbjudit sina kunder produkter med garanterade räntor under långa perioder, ibland mer än 30 år. Vad ska ömsesidiga bolag göra i det här läget när ränteläget är lågt och inflationen nästan obefintlig? – Man får väl se till att man har kapital så man kan leva upp till garantierna och om nödvändigt får man ändra sina risker så att man kan leva upp till de garantier man lovat kunderna. Att ha garantier som man bara avser att hålla om man råkar ha pengar vid det tillfälle de behövs betalas ut, det fungerar inte. n Ska man räkna med att den situation vi har nu, med låg inflation och låg ränta, ska fortsätta i all evighet eller ska man anta att vi på lång sikt kommer att ha en inflation på två procent och en ränta på fyra, vilket är det historiska genomsnittet? – Vi har drivit en linje, som bygger på att man för riktigt långa åtaganden ska få göra makroekonomiska antaganden som till exempel bygger på en inflation på två procent och en ekonomisk tillväxt på 2-2,5 procent per år. Med ett sådant antagande finns ett åtagande från samhället i botten som betyder att räntan bör ligga på 4-4,5 procent och då kan man använda det måttet för att få större stabilitet. De här antagandena måste man hela tiden omvärdera. Den modellen skulle få ner den kortsiktiga volatiliteten i livbolagen som vi ser i dag. n Det innebär ju en återgång till den gamla modellen med ”högsta räntan” som var en av FI ”påhittad” ränta och som gav FI möjlighet att hålla bolagen under armarna genom att undvika att sänka diskonteringsräntan. – Om du sätter räntan på ett robust och genomlyst sätt får du en automatik i utvecklingen av den här räntan eftersom den följer marknadsräntorna. Det är inte som den högsta räntan där man diskretionärt satte räntan vid vissa tidpunkter. Men den svenska Finansinspektionen kommer inte att kunna sätta den här räntan helt självständigt och det är möjligt att den kan komma att sättas av den nya europeiska finansinspektionen, EIOPA. n Och ni skulle då inte vara blyga för att sänka räntan, även om det skulle innebära att ni fäller bolagen? – Nej. I det läget är det upp till bolagen att skaffa fram mer kapital. n Många av de svenska bolagen är ju ömsesidiga och har bara spararnas kapital att tillgå. Hur ska de göra för att få in nytt kapital om ni anser att det behövs? – De får se till att skaffa sig mer kapital om det är vad som behövs. Det kan ju också innebära att de kan dra ned sina risker, vilket minskar kapitalkravet. n Ser du någon risk med att ni mäter solvensen vid en viss tidpunkt i ett bestånd och att den i det långa loppet visar sig vara en helt oviktig observation, även om den är alldeles korrekt och exakt? – Man måste väl mäta nånting… Det positiva i Solvens II regelverket är att man har systemet med ORSA (Own Risk and Solvency Assessment) som innebär att man själv har möjlighet att utvärdera sina egna risker på längre sikt och se hur långt kapitalet kan tänkas räcka, med utgångspunkt i vad bolagen ser i omvärlden. Men den förväntansbilden ska inte handla om drömmar utan måste vara förankrad i verkligheten. n Det här synsättet innebär ju att den traditionella försäkringen, med långa nominella garantier, kommer att få svårt att överleva. Ser ni någon risk att den produkten dör, trots att ni inte har till uppgift att styra bolagens utbud? – Vi säger ingenting om vilka produkter som bolagen vill tillhandahålla. Om man erbjuder en garanti så måste man också garantera den garantin. Det tycker jag är grundläggande. n Kan det då bli så att reglerna tvingar bolagen att sluta sälja traditionella försäkringar med garanti och istället erbjuda fondförsäkring. Det skulle i så fall innebära att kunderna inte får någon garanti alls och skulle det i så fall vara bättre för konsumenterna? – Jag tror absolut att det finns en framtid för produkter med garantier men då måste man också ha kapital och en portföljsammansättning som gör att man kan hålla det man lovar. Om man säljer produkter som är garanterade men som kan visa sig inte vara det, så är det inte bra för kundnyttan. n Ni har haft mycket jobb med fallet med Aspis Liv där bolaget tappade kontroll över sina skuldtäckningstillgångar och 300 miljoner kr hamnade på villovägar i Schweiz. Det viktigaste inslaget i er tillsyn att vaka över att just detta inte händer. Hur kunde ni missa det? – Aspis Liv är komplicerat och vi har också anmält dem till ekobrottsmyndigheten. I Sverige har vi inte ett system som betyder att vi sitter och skuggar alla företag. Vi är beroende av de uppgifter vi får in och när vi hittade problem, så gick vi in och grävde i Aspis Liv. n Var det inte så att ledningen själv anmälde problemen till er och att ni inte hade en aning? – Vem som gjorde vad och vem som hittade vad i sådana här fall blir egentligen bara semantik. Det viktiga är att när vi hittar något, så måste vi agera. De sa att de hade lite kontroll kvar och vi gav dem lite tid för att försöka få tillbaka tillgångarna, innan vi drog tillståndet. Det tog lite tid innan vi såg att allt inte var så som de sagt att det var. Den typen av osanning tar tid att se igenom. n Och det är skälet till att det kunde gå så illa? – Ja, om man bryter mot reglerna och mörkar med det då kan vi inte alltid se det. Vi kan inte vara så nära inpå med 4 000 företag under tillsyn. Vill man spela oärligt så finns risken att man klarar sig. n Nu finns det ett hemligt avtal med en förlikning mellan Aspis Livs likvidatorer och banken Credit Suisse. Det kan innebära att det kvarvarande beståndet av personer som var sjuka då ni drog tillståndet nu kan överlåtas till någon annan aktör, medan aktieägarna kan bli utan pengar eftersom en del försvunnit. Är ni nöjda med det avtalet? – Ja. Vi ska se till att försäkringstagarna får den trygghet de har rätt till. Att aktieägarna inte får tillbaka sina pengar är inte ett bekymmer i vår värld. n Er chefsekonom Lars Frisell nämnde händelserna i Aspis som ett bra exempel på varför det behövs en statlig försäkringsgaranti som kan gå in och täcka den här typen av risker. Tycker du också att det behövs en statlig försäkringsgaranti? – Ja, jag tycker det verkar rimligt. Eftersom det finns ett investerarskydd inom pensioner tycker jag att det finns all anledning att ha det i också det här fallet. n Men om ett livbolag har en garanti som det inte klarar av att uppfylla, ska då staten gå in och ersätta kunderna? – Skyddet för investerare skyddar inte pengarna från att försvinna, det skyddar pengarna om de försvinner otillbörligt. n Lars Frisells beräkning tydde på att en garanti skulle kunna kosta 1,3 procent av premien, vilket skulle höja kostnaderna rejält för konsumenterna, trots att de händelser som vi sett i Aspis ändå är ganska ovanliga… – Att det inte händer så ofta är en klen tröst för de som drabbades av händelserna i Aspis Liv. Att hävda att det bara är trehundra personer som drabbats och att det aldrig hänt förut, betyder inte att det inte finns behov av den här typen av skydd. n Just nu sitter en utredning och tittar på hur man ska kunna åstadkomma flytträtt av äldre försäkringsavtal. Redan innan den utredningen är klar har Finansinspektionen gått ut och talat för flytträtt och hävdat att den bör gälla på alla typer av försäkringar även förmånsbestämda pensioner. Riskerar inte det att bli mycket komplicerat? – Jo, det kommer nog att bli komplicerat, men det kommer även att innebära att vi får en bra genomlysning av verksamheten. Det är grundläggande att kunderna har konsumentmakten och kan rösta med fötterna. n Tjänstepensioner är ju arbetsgivarägda och vem är det som ska ha rätt att flytta dem? Är det jag som individ eller är det min arbetsgivare? Det är ju kollektiva system som kan vara svåra att individualisera, eller hur? – De kollektivavtalade förmånsbestämda pensionerna har sina begränsningar och det kommer bli väldigt komplicerat med flytträtt på de här avtalen. Samtidigt är de lite otidsenliga med hänsyn till att samhällsutvecklingen under många år nu gått mot en ökad individualisering och transparens. Jag tror att det kommer mer att fundera över, även efter det att utredningen lämnat sitt betänkande. – Men det är viktigt att slå fast att principen ska vara fri flytträtt. Av det skälet behövs förändringar och jag tror att många av dessa är positiva. Väldigt mycket handlar om fördelning av överskott mellan olika försäkringsgrupper som gör den här materian extremt svårgenomtränglig. Det är till exempel oklart vad som händer om man faktiskt flyttar och om man då har några pengar kvar, eller om de försvinner i samband med flytten. Det finns så många otidsenliga parametrar i det här som gör att man som konsument helt sitter i händerna på några bolag utan att man har någon insyn. Flytträtten kan bli en bra ”trigger” för att förbättra tydlighet och transparens. n Det låter som branschen står inför en smärre revolution. Många av systemen med gamla förmåner påminner ju om socialförsäkring och att individualisera dem och skilja ut vad som tillhör vem blir lite grann som att göra ägg av omelett. Håller du med? – Det är alltid till nytta för kunderna att förstå vad som är mitt och vad som inte är mitt. Det är en stor omvandling för branschen men det är en välbehövlig sådan. n Kommer det att gå fort eller kommer vi ha en omställningsperiod på 28 år? – Det kommer säkert ta lite tid. Därför måste vi vara väldigt tydliga med att det är den här vägen vi ska gå. Det kommer alltid att finnas intressen som kommer att försvara otydligheten och som inte vill visa exakt hur överskott delas mellan olika grupperingar. – Sen finns det också ett starkt intresse för att inte göra något alls, eftersom allt redan är så bra som det kan bli, men vi kommer arbeta väldigt aktivt för att det inte ska ta 28 år.
Ur Pensionsnyheterna Analys nr 9, 2010