31 aug 2010 16:05

Flest får mest av politikerna

Vi befinner oss mitt i valrörelsen och allt som oftast verkar det som om det pågår ett pokerparti där politikerna satsar allt större belopp i hopp om att ta hem potten. Politiker agerar som kapitalförvaltare som allokerar sitt kapital på olika ställen för att det ska ge maximal avkastning, även om man kanske bör nämna att det inte är ”deras” pengar som de delar ut. I år är det ”all in” på pensionärerna. Varje dag får man höra talas om att det ska satsas på dem och varje miljardbud följs av ytterligare ett – högre – från motspelarna. Varför det skulle vara särskilt synd om pensionärer just i år är inte helt klart, mer än att balanseringen sänkt pensionerna, vilket är trist men säkert roligare än att gå ifrån anställning till a-kassa, en övning som rätt många fick uppleva under krisen. Särskilt stötande blir den här flirten med pensionärerna om man betänker att den generation som nu går i pension antagligen kommer att ha högre pensioner än alla som kommer efter. De har ju möjlighet att lämna arbetslivets fiaspel med fullt intjänande i allmän pension, tjänstepension, privat pensionssparande och har lejonparten av sina pensioner från ATP. Dessutom har vissa pensionärsgrupper så ordentligt med sparkapital att ordet ”pensionär” inte omedelbart kan utläsas som ”fattigpensionär”. Egentligen borde man förbjuda användandet av ordet pensionär om man inte gör en gradering så man vet vilken sort man talar om. ”Pensionär av första graden” skulle då vara en med stålar överallt och fulla förmåner, medan ”menig pensionär” kanske kunde få en dusör av politikerna för att garantipensionen inte ger tillräckligt för livets nödtorft. Det viktiga är att pensionärsgruppen inte har något mer gemensamt med varandra än att de fyllt 61 år och de får klippa sig billigare och åka billigare på bussen. I övrigt säger inte ordet ett dugg om vilken ekonomisk standard man har, hur man lever eller om man gillar dragspel. Det finns fler såna ord som man betecknar grupper med som kan användas till lite vad som helst för att förenkla. Prova muslim, mc-ägare eller ungdom, som en liten uppmjukning, och tänk på vilka individer som kan passa in i de grupperna. Just dessa har knappast så mycket att hämta i den här valrörelsen, vilket antagligen betyder att de sammantaget har för få röster, även om Sverigedemokraterna verkar tro att muslimer skulle vara i majoritet i landet inom kort. Men pensionärer finns det många och det får kosta vad som helst att få deras valsedlar. Rent stolligt blir det när man ifrån regeringsalliansen börjar köpa snacket om att jobbskatteavdraget skulle vara samma sak som en straffskatt på pensioner och att man nu säger att skilda skattesatser för de som är aktiva på arbetsmarknaden och pensionärer ”inte har något egenvärde”. Det har det visst. Tanken med jobbskatteavdraget var ju att folk skulle arbeta mer och längre och för att de skulle gå med på det skulle det ekonomiska utbytet av arbetet bli så bra som möjligt. Detta för att i någon mån förbättra arbetsutbudet och i slutändan förbättra pensionerna. För den som är pensionär är det för övrigt ännu mer sockrat om man vill hänga kvar på arbetsmarknaden. Som pensionär får man dubbla jobbskatteavdrag och dessutom behöver arbetsgivaren inte ens betala särskild löneskatt, vilket lär förenkla en löneförhandling. Fast jag undrar bara hur politikerna törs använda den modellen. Tänk om någon som ännu inte hunnit bli pensionär kommer på dem och börjar kräva att ”arbetarskatten” tas bort och kräver samma villkor som de arbetande pensionärerna. Än så länge är de som jobbar fler än de som är pensionärer, även om de nu är drygt 1,8 miljoner. Det är lätt att förstå att man som politiker vill bli omvald, men de borde inte få köpa röster till vilket pris som helst. Nu har priset definitivt blivit många miljarder kronor för högt. Snart får jag överge min gamla käpphäst som går ut på att det alltid är den aktiva generationens arbete som bestämmer hur höga pensioner pensionärerna kan beviljas, eftersom man varje år delar på produktionsresultatet. Det där är bara makoekonomiskt skitsnack. Det är de som är flest som får mest. Mikael Nyman Chefredaktör
Ur Pensionsnyheterna Analys nr 8, 2010