1 jul 2010 15:31

Snårig prövning väntar när arbetsgivarna stämmer SPP

Att Svenskt Näringsliv till slut bestämt sig för att stämma SPP, ett bolag som man som organisation varit med om att skapa, bygga upp och sedermera sälja, har säkert föregåtts av stor vånda. Samtidigt har trycket ifrån medlemsförbund som nu fått betala extra för att värdesäkra anställdas pensioner varit starkt och man vill därför pröva frågan för att få den ur världen. Biträdet man valt, Skandias tidigare chefjurist Jan-Mikael Bexhed, är väl insatt i frågan och hans 54-sidiga stämningsansökan är pedagogisk och välstrukturerad och har lånat drag av de EG-rättsliga dokument som biträdet ägnat mycket tid åt, bland annat med löpande styckenumrering. Den går i korthet ut på att SPP inte värdesäkrat utgående ITP-pensioner och fribrev, trots att Alecta, som också meddelar ITP, klarat av att betala de så kallade pensionstilläggen som indexerar pensionerna. Det innebär, enligt stämningen, att SPP brutit mot det avtal som man haft med Svenskt Näringsliv och är därför ett brott mot försäkringsavtalslagen. Svenskt Näringsliv har efter lång betänketid bestämt sig för att stämma SPP för att bolaget inte värdesäkrat de ITP-pensioner som man utfäst till anställda i organisationen och i vissa av medlemsförbunden. Processen, som kan komma att bli långvarig, kommer att kräva att man rotar ordentligt i den kompost av försäkringsavtal, partsöverenskommelser och uttalade löften från olika befattningshavare som skapats under de 13 år som gått sedan SPP Liv skildes från Alecta. För att klara hem den argumentationen krävs att rätten anser att det är kollektivavtalets bestämmelser om ITP som ska gälla. SPP har med emfas hävdat att Svenskt Näringsliv har ett försäkringsavtal och det är det som gäller. Det innehåller andra villkor för om och när värdesäkring ska göras och de avtalens skrivningar skiljer sig ifrån dem som gäller i Alecta. Jan-Mikael Bexhed argumenterar också för att SPP:s ITP ska vara identisk med Alectas, trots att de som har sina försäkringar i SPP har det som kallas för frivillig ITP och som är en produkt som inte är reglerad i kollektivavtal, även om den tecknats som en skugga till ITP. Redan här blir det problem. Svenskt Näringslivs argumentation bygger på att SPP måste följa de beslut om värdesäkring som Alecta fattar. Det skulle då innebära att SPP har ett ansvar att följa de beslut som en konkurrent fattar med stora ekonomiska följder för bolaget. En inte oväsentlig risk för bolaget ligger då utanför bolagets kontroll och frågan är om man då också borde reservera medel för den händelse att Alecta bestämmer sig för att räkna upp pensionerna. Detta följer för övrigt inte av kollektivavtalet, där finns det inga tvingande krav på indexering, eftersom dåvarande SAF inte vågade ta in en klausul om uppräkning eftersom inflationen vid vissa tillfällen var uppe i tvåsiffriga tal under 1970-talet. Men partsavsikten var att pensionerna skulle indexeras och det har de också gjort med något undantag som kompenserats för i efterhand. Sen hör det till saken att det inte räcker att argumentera för att SPP ska följa Alecta. Alecta bestämmer nämligen inte helt självständigt om det ska bli uppräkning eller inte. Om det saknas pengar för uppräkning och man behöver använda sig av värdesäkringsmedel så är beslutet inte längre bara Alectas. Då är det parterna som fattar beslut och om de inte vill använda sina pengar blir det “njet”. Det här gör att det kan vara svårt att fullt ut argumentera för att SPP ska följa de beslut som Alecta och parterna fattar. En annan intressant fråga blir om man vänder på kuttingen och tänker sig en situation där Alecta saknar medel för en uppräkning samtidigt som SPP skulle bada i pengar till följd av framgångsrik kapitalförvaltning. Skulle det då innebära att SPP slipper betala ut värdesäkringen och istället kan dela ut pengarna till sina aktieägare? Det ska också bli intressant att se hur lång tid som ett ingånget försäkringsavtal kan anses gälla. Svenskt Näringsliv menar att det avtal som man i begynnelsen tecknade i SPP, nuvarande Alecta, ska gälla på samma sätt som vid ingången, trots att SPP sedan dess övergått ifrån att vara ett ömsesidigt bolag till vinstutdelande och att det sålts två gånger, först till Handelsbanken och därefter till Storebrand. Står det något i köpeavtalen att de nya ägarna alltid är skyldiga att följa beslut som i en framtid kan komma att fattas av Alecta och avtalsparterna? Dessutom har Finansinspektionen godkänt de villkor för ombildningen till vinstutdelande som Handelsbanken presenterade och inte funnit att det bidragit till att ”försäkringstagarnas ställning försämrats”, vilket lagen kräver. SPP kan få det svårare att argumentera emot det faktum att man faktiskt haft samma premiesättning för ITP som Alecta och att värdesäkringstillägget ligger inbakat i premien. Eftersom skälighetsprincipen ännu inte var utmönstrad ur lagstiftningen när avtalen ingicks måste man då se till att man följer den, hur den nu ska tolkas. Till det kommer att de värdesäkringsmedel som fanns i dåvarande SPP överfördes till SPP Liv så att det ytligt sett ser ut som om SPP och SPP Liv hade samma förutsättningar vid delningen. Värdesäkringsmedlen har senare delats ut till arbetsgivarna och frågan är om den utdelningen varit helt ”kosher”, sett med partsögon. De betraktar ju dessa pengar som ”sina” och bestämmer över användningen. Så vitt känt har de inte fattat några formella beslut om att dela ut dem till arbetsgivarna. Det finns också ett besvärande uttalande ifrån tidigare vd:n för SPP Liv som 1997 i brev till arbetsgivare förklarat att det inte ska vara någon skillnad på förmånerna före och efter försäljningen av dåvarande SPP. Om det löftet gäller, trots att SPP sedan dess ombildats till vinstutdelande och sålts ett par gånger kan det bli besvärande för SPP. I stämningen hävdar man, lite indirekt, att en anledning till att det inte blir några pensionstillägg till de pensionerade SAF-direktörerna beror på att SPP delat ut pengarna till sina ägare i form av aktieutdelning. Under åren 2006-2009 har ägarna SPP och Handelsbanken totalt fått ut 3,6 miljarder kr i utdelning. Om man låtit bli det så hade pengarna räckt till utdelning, menar Bexhed som dessutom påpekar att besluten om att dela ut pengar kan strida mot försiktighetsprincipen i FRL. Sammantaget gäller dock att Svenskt Näringsliv genom Jan- Mikael Bexheds försorg försett Stockholms tingsrätt med en välstrukturerad stämning som gör det lätt att sätta sig in i de mycket snåriga frågorna. Frågan är dock om Svenskt Näringsliv kan vinna målet, när alla handlingar lästs, tolkats och förklarats. Fast för Svenskt Näringsliv spelar det nog ingen större roll om man vinner eller förlorar. Om frågan avgörs får man en gång för alla slut på kritiken från alla dem som anser att de blivit lurade av SPP och det är en inte oväsentlig framgång för Svenskt Näringsliv. Ur ett moraliskt, snarare än juridiskt, perspektiv kan man med fog hävda att Svenskt Näringsliv självt har en stor del av skulden till det inträffade. Det var ju organisationen som såg till att dela upp dåvarande SPP:s bestånd i konkurrensutsatt och kollektivavtalat, det var arbetsgivarna som drev igenom försäljningen av SPP Liv, som ytterst var det som skapade de problem som de gamla SAF-direktörerna nu drabbats av.
Ur Pensionsnyheterna Analys nr 7, 2010