30 mar 2011 10:57

Efterlevandekapital i stiftelse inte gratis

Att Finansinspektionen anvisat parametrar och kalkylräntor för värdering av pensionsåtaganden som genom att gravt underskatta behovet av kapital för tryggandet kränker tryggandelagens uttalade syftemål är illa nog. Konsekvenser som kan bli av det för pensionsberättigade (i fall kreditförsäkring inte finns) och övriga borgenärer och aktieägare, kan man inse av att titta på SAAB Automobile AB:s PRI-ärende, som Ulf Redemo på SEB Trygg Liv Pensionstjänst AB och jag skrev om i en insändare i DIi 20 oktober 2010 och för alla företag som har pensionsskulder begrunda dess risker. För PRI Pensionsgarantis kunder enkom handlar underreserveringen enligt PRI:s årsredovisning för 2009 om cirka 15 procent. Det kan nog då handla om 25 miljarder kr, på vilket löneskatt tillkommer. Men alla pensionsskulder är inte PRI-registrerade eller undervärderade enbart på grund av finansinspektionen. Ingen risk för ökad skuld? I hemma- men också i konsultsnickrade pensionsavtal är det vanligt – särskilt i stiftelsesammanhang vid små företag och storföretags chefspensionsstiftelser – med klausul att ordinarie värdering av ålderspension ska användas i anslutning till dödsfall, för bestämmande av efterlevandepension. Därmed har man inte tagit på sig någon risk för ökad skuld, har det tyckts. En anledning till att klausulen blev vanlig är att de reserveringsregler skatterätten hade före 1998 inte tillät högre efterlevandepension än enligt allmän pensionsplan, det vill säga som familjepensionen i ITP2. Där finns som bekant ingen familjepension för lönedel upp till 7,5 basbelopp. I överskjutande lönedelar är familjepension begränsad till hälften av ålderspensionen utan extra kapitalskydd vid lägre pensionsålder än 65 år. Blev mer familjepension än så utfäst vägrades avdrag för avsättning för överskjutande del. I ett förhandsbesked (RÅ 1982 not Aa 33 – RSV/FB Dt 1982:21) kunde till och med tolkas in farhågor för helt vägrat avdrag, också för ålderspensionsavsättning, om familjepension över ITP:s nivå fanns med. (Liknande tokeri har vi ju ännu idag om kortare pension än 36 månader intill 65 år tryggas.) Företag tänkte sig då komma runt regler och farhågor med ”utfästelse om utfästelse” att utlösa vid dödsfall. Men att plussa på en försäkringstekniskt (det vill säga med sannolikhet) beräknad kapitalåtgång för ålderspension med löfte om att betala ut kapital också vid dödsfallet betyder förstås en ökad skuld och därmed också en extra kostnad. I ett fall nyligen skulle en pensionsberättigad man, 68 år och 4 månader gammal, erbjudas engångsersättning motsvarande värdet av sin livsvariga ålderspension. Min son, aktuarien Fredrik Palm, värderade enligt de beräkningsparametrar Finansinspektionen anvisat, extraskulden för åtagandet att efter inträffat dödsfall betala ut värdet av pensionen omedelbart före dödsfallet, till 31,5 procent utöver det nu aktuella rena ålderspensionsvärdet. I tider när ”the sky is the limit” var vad man trodde i fråga om avkastning gick sådant måhända att täcka in, men nu är det ju andra tider, jämsides med att det skattesmässigt inte längre är fullt lika problematiskt att utfästa och sätta av för utfästelse om efterlevandepension för händelse av dödsfall. Till exempel kan för icke livsvarig pension utfästas att ålderspensionen i utlovad tid och med samma belopp, ska gälla med familjepensionsgaranti. Före utbetalningsstart bör värdering då göras som ren uppskjuten annuitet, det vill säga utan minskning för dödssannolikheter. För att de som gjorts berättigade till efterlevandepension inte ska behöva vänta tills utbetalning skulle ha påbörjats om den ålderspensionsberättigade ännu levt, skrivs en klausul in att efterlevandepension, som påkallas på grund av tidigare dödsfall, bestäms med aktuariell hänsyn till att utbetalningarna påbörjas i förtid. Värderingen bli då skälig redan från start och någon risk för överhäng på grund av dödsfall finns inte, om vi bortser från det vi inte rår på, nämligen den allmänna undervärdering finansinspektionen förorsakar genom att anvisa orimligt höga kalkylräntor och därmed hämmar kapitaluppbyggnad motsvarande vad som åtgår vid enligt 25 § tryggandelagen tvingande inlösen i försäkring. För annat än utfästelser om temporära pensioner gäller förstås de gängse modeller som finns för värdering av inslag av utlovade efterlevandepensioner. Bunkeflostrand den 7 mars 2011 Anders Palm
Ur Pensionsnyheterna Analys nr 3, 2011