30 mar 2011 16:28

Pengar i handen eller hemliga lådan, vad väljer du?

Frågan om bankernas och försäkringsbolagens avgifter har ännu en gång kommit upp på tapeten och excelsnurrorna har gått varma. Alecta lyckades få stor uppmärksamhet för sin rapport kallad ”Rovdrift på pensionsspararna” där man ännu en gång kunde visa att avgifterna på pensionssparandet gröper ur värdet av den framtida pensionen. Alecta efterlyste jämförpriser på pensionssparande så att kunderna lätt kan avgöra hur mycket pengar de olika leverantörerna kommer att ta betalt under de 30 eller 40 år som sparandet pågår. Finansmarknadsminister Peter Norman (M), som länge varit ute efter finansmarknadens avgifter, hotade med lagstiftning om inte branschen själv såg till att åtgärda de brister som leder till att kunderna alltid hamnar i underläge gentemot leverantörerna. Det frågan kokar ned till är att konsumenterna köper en tjänst som de inte har en aning om vad den innehåller. De stoppar in pengar i någon typ av lösning som ska ge dem ”lite mer att leva för” men de har ingen aning om hur mycket eller lite ”lite mer” faktiskt innebär. In på scenen efter måndagens ”mediestorm” kom, som vanligt, Fondbolagens Förenings vd Pia Nilsson och påpekade att ”det är bra att även avgifter lyfts fram” men tillägger att ”för spararen är det avkastningen som är viktigast”. I klartext betyder det att hemliga lådan är bättre än pengar i handen. Hon påpekar också att all avkastning som redovisas i fonderna är netto, efter avgifter. Frågan är bara hur spararna ska veta hur de ska få det ena, alltså hög avkastning och slippa det andra, avgifter som gör att nettot blir för svagt. Ett sätt skulle kunna vara att man bara fick betalt i form av avgifter om man levererat mer avkastning till spararna. Lite grann som den modell som Peter Norman (sic) införde på Sjunde AP-fonden där man gick ut och sa åt kapitalförvaltarna att AP 7 själva tog hand om all indexförvaltning medan förvaltarna fick ansvaret att ta de ”bets” som skulle generera skicklighetsavkastning eller det som de kallar alfa. Bara alfa, som är avkastning utöver index, ger betalt. Men om de levererar kan man få bra betalt, uppemot 50 procent av alfat, kan förvaltaren få stoppa i fickan. Ett sånt system skulle definitivt skapa ett mer jämställt förhållande mellan sparare och förvaltare på fondmarknaden. Och ingen skulle behöva betala dyrt för indexkramande fonder som efter avgifter inte ens klarar att nå upp till index, något som för övrigt är omöjligt om man ligger så nära index som stora fonder i allmänhet gör. Men Pia Nilsson, banker och försäkringsbolag bör vara medvetna om att striden inte är över bara för att Aktuellt sagt god kväll. Peter Normans tydliga besked om att det kan krävas lagstiftning på området om inte branschen skärper sig bör tas på allvar. Rätt vad det är kommer spararna få se hur mycket deras pensionssparande kommer att kosta. Men det är nog ingen katastrof för branschen. Fond- och försäkringssparare är ett tåligt släkte som kommer att betala vad leverantörerna tycker att det ska kosta. De litar på vad de får höra av rådgivare och säljare eftersom de själva inte orkar bry sig om något som är så urbota tråkigt som avgifter och långsiktigt sparande. Det är för övrigt något som Alecta (sic) noterat i en egen undersökning där de kollat hur nöjda de är som hoppat av den förmånsbestämda ITP-planen för att istället flytta pengar till tiotaggarlösningar med höga avgifter och högst varierande avkastning. Trots att det visar sig att många skulle ha fått högre pension om de stannat kvar med förmånsbestämd ITP i Alecta, så visar det sig att de är mycket nöjda med sin lott. Det måste betyda att pengar inte är allt. Eller också att de tyckte att innehållet i hemliga lådan var bättre än pengar i handen. Mikael Nyman Chefredaktör
Ur Pensionsnyheterna Analys nr 3, 2011