3 mar 2011 16:01

Finansanalytiker hyllar för- Personnytt månsbestämda pensioner

Renegater kallades de korsriddare som under medeltiden konverterade till islam. I modernt språk brukar man använda begreppet på dem som byter sida till motståndarlaget. En som passar in väl på den beskrivningen är Con Keating, brittisk finansanalytiker på Brighton Rock Group. Han började sin bana i finansindustrin och gjorde sig en förmögenhet. Nu ägnar han delar av sina dagar åt att kritisera samma industri och menar att den bär stor skuld till att våra pensioner inte är tillräckliga.
– Finansindustrin kan inte skapa några värden. Den producerar ingenting och agerar inte som ”pricemakers” utan snarare ”pricetakers”, förklarade han nyligen vid ett längre seminarium i Stockholm. Con Keating verkar vara van av att mötas av kritik. Varje tvärsäkert levererat påstående följs upp med en graf, en tabell eller en kurva som stödjer hans uppfattning. Och även om han har många motståndare så används hans analystjänster flitigt av de mer välrenommerade företagen, organisationerna och myndigheterna och han finns ofta med i de stora sammanhangen. Strax innan han kom till Stockholm var han i Egypten som finanskonsult och sammanfattade sitt uppdrag så här: – Det är väldigt varmt i Egypten. Särskilt med kevlarväst och hjälm… Labourmedlem Han påpekar inledningsvis att han politiskt tillhör brittiska Labour och är en övertygad tillskyndare av stora och effektiva system och talar varmt om det svenska pensionssystemet, även om han ogillar vår balanseringsmekanism och våra AP-fonder. – Jag förstår inte varför ni behöver ha balanseringen. Staten har ju råd att fylla i det som fattas eftersom ekonomin växer och jag förstår inte heller varför ni har APfonder som investerar på de finansiella marknaderna, när ni har en stat som har så inblandad i produktionen med de företag som staten äger, säger han med blicken mot Bo Könberg som finns med i publiken och som en gång var med och skapade det svenska pensionssystemet. Con Keating har inte samlat publiken för något politiskt brandtal. Det är snarare en föreläsning som rymmer så mycket siffror, grafer och bevis att det är lätt att förloras i alla finansteorier och samband. Men utgångspunkten är något som vi ofta glömmer bort när vi pratar om pensioner som investeringar. Pensioner är inget annat än fordringar på den framtida produktionen. Alla som sparar till premiepensionen, avtalspensionen eller i sitt privata sparande i avgiftsbestämda system ägnar sig åt att skaffa sig dragningsrätt på framtida produktion i form av värdestegring eller utdelningar i framtiden. Men det vi alla ska äta när vi slutat jobba produceras då av våra barn eller barnbarn. Avgiftsbestämda pensioner Numera är de avgiftsbestämda pensionerna de allra vanligaste men för Con Keating är de inga riktiga pensioner.
– De är bara sparkonton, inget annat, säger han. Han tillägger att de enda som med någon trovärdighet kan kräva dragningsrätt på framtidens produktion är stater och privata arbetsgivare. Och, vilket han gärna återkommer till, det kan ske utan att man blandar in de finansiella marknaderna. Han talar väl om det tyska pensionssystemet som låg till grund för efterkrigstidens ”wirtschaftswunder” men kunde precis lika gärna ha valt att prata om Sveriges FPG/ PRI-system där en arbetsgivare skuldför en pensionsförmån för sina anställda och alltså lovar ut en pension i framtiden, ett pensionslöfte. Detta garanteras sedan genom kreditförsäkring av alla företag i sektorn. – För den anställde innebär det bara en risk, risken att arbetsgivaren har gått i konkurs då den anställde går i pension. Men konkursrisken är låg och i Europa där vi har åldrande befolkningar och ett förhållandevis lågt antal nya företag finns det många stora företag som är väl lämpade att hantera pensionslöften till sina anställda, säger han och tillägger att den enda risk företaget i fråga tar är livslängdsrisken. Inte heller den är något att oroa sig för, ska vi snart få reda på. Med sin brittiska bakgrund slår han emellanåt in öppna dörrar eftersom det för oss är närmast självklart med ”tvångssparande” till pensionen i en eller annan form men – och det är en av hans poänger – det går inte att skapa en billigare pensionslösning än det kreditförsäkrade pensionslöftet. Och om vi pratar om statliga pensioner är det pay-as-yougo som ör modellen. – Man slipper gå omvägen över kapitalmarknaden. Inget kapital behöver investeras utanför företaget och för företagaren som ställer ut löftet påminner arrangemanget lite om det övervägande som en husköpare gör när han ska låna för att köpa ett hus. – Man tar ett lån och kontrollerar om man kommer att klara av kostnaden för det. Det är ett snarlikt resonemang, säger han och påpekar att vinstnivåerna i brittiska (och svenska) företag varit mycket stabil genom åren och det är bara i extrema höginflationstider som företagen haft problem. Lägre volatilitet Räknat på kollektiv bas har volatiliteten i företagsvinsterna varit lägre än vad som varit fallet på aktiemarknaderna och om man hållit sig till vad företagen faktiskt redovisat i vinster och delat ut till ägarna i form av utdelning, istället för att titta på börsskärmarna skulle många fonder Europa sluppit att stoppa in extra pengar under krisen. Och här får finansmarknadens aktörer ytterligare en släng av sleven. – Den som agerar på finansmarknaden vill ha volatila marknader som går att tjäna pengar på medan den som investerar långsiktigt vill slippa volatilitet.
– De här tillskotten är nämligen helt onödiga, enligt Keating och skyller problemen på revisorerna som skapat de riskkänsliga systemen och bara bidrar till att dra upp kostnaderna. Man tvingas att betala in pengar för att regelverken avslöjar en risk genom att stresstesta. – Man räknar bara på effekter av en risk, inte hur ofta den kan uppkomma. Men risk är en kombination av båda och det måste man hålla i minnet, säger han. Raketost Här ställer man sig förstås frågan om hela världen missat något? Förmånsbestämda pensioner är ju Raketost, SAS, eller för att ta ett mer modernt exempel grekiska pensioner. Och alla vet ju hur det gått för dem… Men Con Keating menar att det inte har ett dugg med ordningarna att göra. Det beror egentligen bara på att regleringsmyndigheter och redovisningsregelkonstruktörer (långt ord!) gått vilse i sin jakt på riskkontroll. Därigenom har man skapat volatilitet i systemen genom att skaffa en framåtblickande redovisning som mäter nuvärdet av pensionsskulderna mot tillgångar som inte ens ingår i dem. Räntan på statsobligationer, som används som den riskfria räntan, behöver inte ha ett dugg med verkligheten att göra för ett företag som producerar något som inte har någon relation till statens upplåning eller kreditvärdighet, för att blanda in Grekland på ett hörn. Genom att undvika att fondera pengar så slipper man utsätta sig för de här riskerna. Och ett företag eller en stat som bygger upp fonder behöver fundera över om det är värt transaktionskostnaderna och om avkastningen överträffar den som man skulle uppnått om man låtit bli fonderingen. Företag, som genom tillväxt blivit större, har inte problem att betala pension till tidigare anställda. Eftersom företagsvinsterna ökat – och BNP om vi tar in den statliga sidan – så borde det inte finnas något problem att betala för pensioner, argumenterar Keating. Men livslängdsökningen då? Är inte det en risk som företag, som ställer ut pensionslöften, behöver ta höjd för?
– Jo, det är en sådan risk. Men om vi ser på företagsvinsternas ökning och BNP-ökningen så överstiger de vida kostnaderna för den ökade medellivslängden. Sedan 80-talet har BNP i Storbritannien fördubblats medan livslängdsökningen kostar 13 procent. Så livslängdsökningen är inte ett finansiellt problem. Det är ett politiskt problem, förklarar han. Han avfärdar i rask takt även ett antal spöken som många ser i spåkulan för framtiden, däribland försörjningskvoten, alltså att färre aktiva ska försörja ett växande antal pensionärer.
– Det finns ingen exakt brytpunkt som man passerar och som gör att försörjningsbördan inte går att hantera. Vi har haft en växande andel pensionärer under många år, både i Sverige och i Storbritannien men BNP har ändå fortsatt att växa. Det finns ingen anledning till att det inte skulle fortsätta, säger han. Han förklarar sin ståndpunkt med att de som nu kommer in på arbetsmarknaden genomsnittligt har ett högre ”produktionsvärde” eftersom de är bättre utbildade än de som de ersätter. I mindre utvecklade ekonomier skulle det här vara ett problem men så länge produktiviteten ökar i och med att anställda är av bättre kvalitet ser han inte det spöke som så många andra är rädda för. Ensam ropare Avslutningsvis erkänner han dock att han är en ganska ensam ropare i vinden. Han säger att han under sin levnad inte kommer att uppleva någon återgång till förmånsbestämda pensioner och tillstår, efter en mindre diskussion, att systemet med slutlönebestämda förmånsbestämda pensioner kanske kan göras årsvisa och tjänas in i serie, för att man på så sätt ska slippa att den sista arbetsgivaren i raden ska behöva fylla i för sena löneökningar. Men förmånsbestämt ska det vara. – Jag har inte riktigt bestämt mig vad jag tycker om livsinkomstberoende ”career average plans”. De slutlönebestämda är enklast för den anställde och det finns historiska skäl till varför de kom till. Då kunde man inte hålla rätt på alla inkomster för anställda efter alla år. Men många på mitt företag förordar dem och de kanske kan vara en bra lösning, säger han och tillägger att han ska ”fundera på det”. Om han kommer fram till att livsinkomstprincipen är bra kommer han väldigt nära den lösning som vi skapat i det svenska inkomstpensionssystemet, som speglar livsinkomsten. Vem vet, en vacker dag kanske renegaten Keating kan predika om förträffligheten med det svenska pensionssystemet tillsammans med Bo Könberg. Det systemet har ju fördelen att det håller Keatings gamla arbetskamrater på finansmarknaden borta. Och om man bytt religion en gång kan man kanske, som gammal renegat, konvertera lite försiktigt på ålderns höst.
Ur pensionsnyheterna Analys nr 2, 2011