26 jan 2011 15:06

Up-frontprovisioner slår hårt mot fondbolag i Solvens II

De nya Solvens II-reglerna har kritiserats, främst av traditionella bolag som erbjuder långa garanterade räntor, vilket kräver nytt kapital för att backa åtagandena. Men nu visar det sig att även fondförsäkringsbolagen kan få det riktigt jobbigt, åtminstone om de betalar upfrontprovisioner till förmedlare. Om man gör enkel analys av hur Solvens II-reglerna kommer att slå mot försäkringsbolagen så gäller att reglerna kräver mer kapital för bolag som erbjuder långa garantier, typiskt sett bolag som erbjuder långa garantier. I det avseendet skulle fondförsäkringsbolagen komma billigt undan eftersom de i praktiken inte lovar sina kunder någonting. Kunderna står den finansiella risken i avtalet och avkastningen bestämmer hur hög pensionen eller utbetalningen kan bli. Men i den nu pågående QIS 5-enkäten som just nu sammanställs på FI visar det sig att de nya reglerna kan öka kapitalkraven rejält även för fondförsäkringsbolagen. Täcka kostnader Anledningen är att bolag som betalar up-frontprovisioner till förmedlarna inte kan vara säkra på att kunderna stannar kvar i bolaget under längre tid än ett år. Provisionen betalas ut för ett uppskattat genomsnitt för hur länge kunderna kommer att stanna kvar och här har man traditionellt i branschen räknat med 6-7 år. Under den här tiden ska kundernas avgifter räcka till för att både betala tillbaka ersättningen till förmedlarna och täcka bolagets kostnader och helst även bidra till någon vinst. I Solvens II gäller dock att om man vill ta risk så måste man ha kapital. Och om ett avtal kan avslutas efter bara ett år så måste man räkna med den risken och sätta av kapital för det. Det kommer definitivt att kräva mer kapital i fondförsäkringsbolagen, något som bolagen nu upptäckt när man fyllt i QIS 5-undersökningen. Hittills har provisionerna, eller de förutbetalda anskaffningskostnaderna i bolagen hanterats som en tillgång i bolagens redovisning och då har man inte i kapitalkraven tvingats ta höjd för att kunderna kan byta bolag. Klassa om avtal För att undvika att drabbas av kapitalkraven kan bolagen försöka att klassa sina avtal som tjänstepensioner, i de fall de är det. Då skulle bolagen kunna använda sig av tjänstepensionsdirektivets regler och undgå kapitalkraven i Solvens II, åtminstone under några år innan det direktivet uppdaterats. Men då kommer nästa problem. I Solvens II går man inte med på att man har olika regler för olika bestånd i samma bolag, beroende på om det rör privata försäkringar eller tjänstepension. Då måste man i så fall sätta upp ett nytt bolag för att klara uppdelningen och då får man nya kapitalkrav på det nya bolaget. Det här talar för att försäkringsbolagen måste finna andra modeller för att arvodera förmedlarna än just up-frontprovisioner. Den premieavgift som används i till exempel Max Matthiessens UIG eller Söderberg & Partners upphandlade pensionsplaner skulle kunna tjäna som en modell. Avgiften tas ju bara ut för ett år i taget och då betalar man alltså inte ut något till förmedlaren som förutsätter att avtalet blir längre än ett år. Och de bolag som har byggt upp stora skulder för förutbetalda anskaffningskostnader i redovisningen, kan välja att helt enkelt nolla kontot och betala dem över resultatet, vilket kan anstränga likviditeten. Det handlar då om mycket pengar, miljardbelopp i de större bolagen, men på något sätt måste frågan hanteras. Förutsättningarna ändras Helt klart är att den här effekten av Solvens II-reglerna kommer att ändra förutsättningarna för hur förmedlarna arvoderas i framtiden. Bolag som betalar up-frontprovisioner baserade på en tänkt duration måste ta höjd för det och det kommer att kosta i kapitaltäckningen. Att det sedan finns möjligheter att tekniskt räkna på att framtida avgifter kan mildra effekterna är en tröst för tigerhjärtan. Av allt att döma kommer Solvens II-reglerna att tvinga fram andra och bättre ersättningsmodeller och det är knappast något som fondförsäkringsbolagen bör klaga över.
Ur Pensionsnyheterna Analys, nr 1, 2011