4 nov 2011 14:25

Så restaureras tryggandelagsredovisningen

Nyligen publicerade Finans­inspektionen, FI, tryggandegrunderna för 2012. Räntefoten enligt dem är 3,5 procent nästa år för åtaganden som inte innebär utfästelse om framtida värdesäkring.

Tryggandelagsexperten Anders Palm är som vanligt upprörd och menar att räntesatsen är orimligt hög och att FI dessutom antar för korta livslängder. Något som gör att pensionsåtaganden blir orimligt undervärderade jämfört med pris då inlösen i försäkring krävs.

– Det här är en följetong, men jag hoppades i min enfald att FI nu skulle ställa saker och ting till rätta, säger Anders Palm.
Han vänder sig mot att de ränte­antaganden som FI anvisar är nära dubbelt upp mot försäkringsbolagens nyteckningsräntor. Det gör att om ett företag blir tvunget att lösa in pensionsåtaganden i försäkring, på grund av konkurs eller att verksamheten avvecklas av annan anledning, så blir kostnaderna betydligt mycket högre än vad FI förlett företaget att räkna med.

– FI får inte diktera en ränta som är högre än vad pensionsförsäkringar offereras efter, säger Anders Palm.

– FI och inte, som nu, parterna själva, ska också anvisa rimliga grunder för värdering av kollektiv­avtalad pension. Tryggandelagen (TrL) med förarbeten säger detta klart (prop 1967:83 sid 114 kommenterar 6 § TrL) och alla kan väl förstå att värdering för redovisning av ett företags åtaganden inte kan tillåtas bero på vem som styr räknedosan, säger Anders Palm.

Gammalt problem
Diskrepans mellan försäkringspris och tryggandegrunderna har funnits i ett femtontal år. Anders Palm menar att man skulle kunna fasa ut FI:s tryggandegrunder av idag genom att införa mer befogade inlösenanpassade tryggandegrunder som, enligt honom, bättre upp­fyller intentionerna i TrL än dagens tryggandegrunder. Föreskrifter såsom idag skulle under ett antal övergångsår anvisas parallellt med de nya, men under perioden successivt närmas de befogade tryggandegrunderna. Det skulle alltså bli en sorts övergångsregler mot en diskonteringsränta som bättre motsvarar den gällande marknads­ränta som livbolagen är tvungna att anpassa premierna efter.

De befogade grunderna skulle dock omgående användas för beräkning av TrL:s spärrar mot uttag av gottgörelse från pensionsstiftelse och minskning av konto Avsatt till pensioner. De spärrarna har FI urholkat genom att möjliggöra minskning av reserveringarna även när de är otillräckliga för försäkringsinlösen.

Skillnad – successivt minskande – mellan de befogade grunderna och befintliga tryggandelagsreserveringar i stiftelse och på ”konto” skulle med tillägg för löneskattefaktorn genast tas upp som övrig skuldreservering eller ansvarsförbindelse.

– Redovisningsorganisationerna gillar inte att pensioner tas upp inom ansvarsförbindelserna men vad är att föredra: Att – som nu – relevant pensionsvärdering sopas under mattan eller att upplysning, om än bara noterad som ansvarsförbindelse, bibringas dem som står förlustrisk?, undrar Anders Palm.

Palm har framfört sina idéer om övergångstillämpningar till FI och uppmanat till diskussion med Bokföringsnämnden i frågan, men har hittills inte fått någon respons.

– Det har blivit en avsevärd diskrepans mellan vad inlösen kostar och tryggandegrunderna. För näringslivet totalt kanske 100 miljarder kronor inklusive löne­skatt. Det måste ha varit lagstiftarens intention att den som har regeringens uppdrag att meddela parametrar, alltså FI, gör det på ett sådant sätt att vad som åtgår för enligt 25 § TrL tvingande inlösen i försäkring och enligt 15 kap 13 § st 2 konkurslagen ska tas upp i konkurs återspeglar kostnaden för fullt inköp av försäkringar mot­svarande upparbetad fribrevsrätt, säger Anders Palm.

Om inget görs åt diskrepansen riskerar den att öka ytterligare framöver.

– I takt med att livbolagen skriver ned sina långa räntor och samtidigt ökar livslängdsantagandena så kommer skillnaden att öka år efter år, säger Anders Palm.

Praktiskt problem
Problemet berör inte bara aktuarier utan är i högsta grad praktiskt. För ett företag som tvingas lösa in blir kostnaderna väldigt höga. Är eller kommer företaget därigenom på obestånd klarar det inte av att lösa in hela åtagandet, vilket drabbar förmånstagarna, oftast också om pensionsstiftelse finns att ta i anspråk. Stiftelseavsättningar görs ju också efter FI:s otillräckliga beräkningsgrunder.

Samtidigt råkar övriga borgenärer och aktieägarna ut för en obehaglig överraskning i och med att pensionskostnaderna i ett slag ökar väsentligt jämfört med vad som tidigare antagits och alltså ibland helt plötsligt slår undan benen på ett företag.

– En ödets ironi gjorde att FI meddelade sitt räntebeslut samma dag som dess generaldirektör Martin Andersson har mage offentligt racka ner på den statliga Revisorsnämnden som godtagit att HQ Banks revisor inte anmärkte på värderingen av tradingportföljden. När ska Martin Andersson visa sig bekymrad över den undervärdering av skuld och de faror för intressenter av skilda slag, bland dem våra mest oskyddade pensionsborgenärer, som följer av de parametrar FI beslutat för pensionsskuldvärderingar?, säger Anders Palm.