3 okt 2011 13:56

Fy på er!

Fy på er! Så kan man tolka den kritik som livbolagen fått både ifrån Finansmarknadsminister Peter Norman (M) och Finansinspektionens generaldirektör Martin Andersson. Bolagen har under lång tid utlovat för höga garantier och se nu hur det gått.

Peter Norman (M) sa dessutom i Aktuellt häromdagen dessutom att bolagen använt garantinivåerna som konkurrensmedel för att få in nya kunder, men det är inte alls min minnesbild från sälj­snacket när det begav sig.
Då var garantinivån bara en hygienfaktor, nåt som tråkiga aktuarier plitade in i kontrakten. Nej, garantin var golvet och återbäringen det man skulle leva på. Och gränsen mellan pessimister och optimister gick någonstans mellan 7 och 12 procents årlig avkastning. Under 7 procents avkastning skulle inte ens pessimisten drabbas av och optimisten kunde få hur mycket som helst.

Men garantikonkurrens? Inte som jag minns det, men jag kan ha fel.

Nu har FI lovat att se mellan fingrarna på bolag som har lovat för höga garantier och som ser skrynkliga ut i trafikljusmätningarna. FI menar att det är ett sätt att undvika att bolagen paniksäljer aktier för att köpa de närmast obefintliga långa obligationerna.
Men vad har bolagen gjort för fel?

Den frågan fick jag ifrån en journalist häromdagen. Han vädrade blod och var beredd att lustmörda några livbolagsdirektörer för att de spelat bort pengarna på börsen.

Jag svarade att de i stor utsträckning bara följt regelverket, som de fått från FI. Och så värst mycket pengar har de inte heller spelat bort. Faktum är att tillgångarna faktiskt ökat i värde i flera av livbolagen mitt under brinnande kris. Det man förlorat på börsen har man i många fall fått igen i värderingen av obligations­portföljerna efter räntefallet.
Det som däremot ökat är skulderna till de försäkrade eftersom dessa ska nuvärdesberäknas till den krisränta vi nu har. Och då finns det inget annat att göra än att sälja aktier till krispriser och köpa fler obligationer för att tända det gröna ljuset.

Nu vill Peter Norman och FI att bolagen ”tar tag i problemen” och sänker garantierna. Och det går ju att göra på nya affärer, men det lär ta tid innan den medicinen verkar. Och att göra det på gamla, civilrättsligt bindande, avtal är ungefär lika enkelt som att ta tillbaka delar av de löner som Peter Norman fick under sin tid som anställd på Alfred Berg.

Fast det är klart, man kan ju göra som Handelsbanken Liv och övertyga kunderna om att de nog mår bäst av att strunta i att de har höga garantier och istället ta över risken själva och byta till fondförsäkring. Det minskar Handelsbankens risk för att tvingas skjuta till pengar till bolaget och det förenklar tillsynen för FI. Det enda problemet är att spararna får hela risken med Svarte Petter på hand.

Det är inte utan att man blir lite nostagisk när man ser tillbaka på hur det var innan nån upp­fann Excelarket. Med en Addo-X räknesnurra var det inte möjligt att nuvärdesberäkna ett helt försäkringsbestånd i realtid, så om bolagen då var solventa eller inte var det ingen som visste.

På nåt sätt överlevde de ändå, men det vete fan hur det gick till.