Äldre ska ges möjlighet att stanna kvar i arbete. Därför vill vi utöka rätten att kvarstå i arbetslivet från 67 till 69 år. Regeringen avser ta upp frågan med Socialdemokraterna inom ramen för pensionsöverenskommelsen.
Så sa statsminister Fredrik Reinfeldt (M) i regeringsförklaringen den 5 oktober och på måndag inleds överläggningar med socialdemokraterna i frågan.
Att förlänga arbetslivet genom lagstiftning, alltså att höja avgångsskyldigheten enligt LAS, var det enda sättet som politikerna kunde använda sig av 2003 då man gick från 65 år till 67 år. Detta sedan man misslyckats med att förmå arbetsmarknadens parter att göra förändringarna i kollektivavtalen.
- Ändringen kom till efter att man från regering och riksdag i mer än tio år tjatat på parterna för att förmå dem att ändra i sina avtal för att öka möjligheten till längre arbetsliv, säger Bo Könberg, som i sin roll som socialförsäkringsminister var en av dem som tjatade.
I och med att ändringen skedde via lagstiftningen innebär det att de kollektivavtalade försäkringarna och pensionerna inte hängde med fram till 67 års ålder. Och problemet riskerar att förvärras om man nu, som regeringen vill, går vidare och höjer gränsen i LAS till 69 år.
Men avtalsparterna verkar trots det inte vara särskilt villiga att frivilligt ändra i avtalen nu heller.
- Det är inte avtalsförsäkringarna som är problemet. Det finns många som vill och kan vara kvar i arbetslivet efter 65 års ålder och det är ju möjligt redan idag och riskförsäkringarna kan vi hantera. Om vi ser på pensionerna så blir ju de högre om man väljer att jobba ett par år längre genom att man skjuter upp uttaget ur till exempel ITP, säger svenskt Näringslivs Hans Gidhagen till Pensionsnyheterna.
Han tillägger att det i individuella överenskommelser går att ordna så att man kan höja sin lön efter 65 års ålder eftersom man då blir billigare för arbetsgivaren eftersom socialavgifterna då sjunker.
PTK:s P-O Westerlund är inne på samma linje och påpekar att det är helt fritt att skjuta upp uttaget av pension.
Det är dock en väsentlig skillnad mellan att skjuta upp uttaget av pension och att ha ett fortsatt kollektivavtalat intjänande, något som parterna diskuterade när man skapade det nya ITP-avtalet.
- Vi parter pratade om att arbetsgivarna skulle fortsätta att betala avgift upp till 67 års ålder när vi förhandlade om ITP. Då skulle avgiften för alla ha blivit lägre och därför ville inte PTK ha det, säger Hans Gidhagen.
P-O Westerlund anser att det är viktigare att se till att alla faktiskt klarar av att vara kvar i arbetslivet fram till 65 års ålder och att det inte är något stort problem med att få folk att stanna kvar i jobbet.
- Vi har redan bland det högsta arbetskraftsdeltagandet i hela EU och den högsta faktiska pensionsåldern. Men som vanligt ska vi vara bäst i klassen, säger han.
Arbetsgivarverket, som representerar de statliga arbetsgivarna, menar att frågan måste processas mellan medlemmarna innan man sätter ned foten.
- Våra medlemmar har skiftande åsikter men självfallet måste frågan tas om hand. Sedan återstår att se vilken väg regeringen väljer, blir det tvingande lagstiftning som förra gången spelar det ju inte så stor roll vad parterna tycker, säger Margareta Sjöberg på Arbetsgivarverket.
På akademikerorganisationen Saco är man dock betydligt öppnare för förändringar, vilket kan förklaras av att många av organisationens medlemmar jobbar i tjänstemannayrken och sällan har fysiska problem med att jobba kvar.
- Saco är positivt inställd till att människor arbetar längre upp i åldrarna. Vi var positiva till höjningen till 67 år och kommer gärna till överläggningen om hur man skulle kunna gå vidare, säger organisationens ordförande Anna Ekström.
- Det viktiga är inte i första hand lagstiftningen, utan att arbetslivet gör att fler har orken och lusten att jobba längre. Det handlar om hur arbetsplatserna utformas, men också om att arbetsgivarna är beredda att anställa människor som vill byta bana mitt i livet. Där finns de stora vinsterna att hämta när befolkningen blir allt äldre, säger Anna Ekström.